Eftersom jag i min ensamhet så gärna vill prata med någon men inte orkar logga in på msn tänkte jag härmapa Cissis underbara interjuv med sig själv. Tragiskt, men sant.

Jag har rödgråtna ögon och säkert smink i hela ansiktet, så det passade sig inte för en videoblogg. En annan dag får jag hitta på något roligt. Vill föresten ta och fråga er innan jag sätter igång; tycker ni jag uppdaterar för lite/för mycket? Skulle bli jätteglad om ni tog er tid och svarade!

Jag var ju som sagt i Umeå idag. Först invidualterapi, ett litet mellis med pappa och sen första gruppsamtalet! Jag skulle kunna skriva en hel bibel om vad jag tänkte, kände, vad de berättade och vad jag tycker, men jag ska försöka hålla mig relativt kort. Det här året kommer bli ordentligt tufft, jag kommer få jobba en hel del med mig själv och med relationerna till de andra i gruppen/andra i min närhet. Om jag får gissa skulle jag tro att det tyvärr kommer bli en form av "tävling" i början, innan man känner varandra väl och vet vars man har de andra. Jag märker redan nu att jag jämför mig hela tiden, "oj, gör hon så? då måste jag också göra så!" osv... Men ja, som sagt är det en del i vad jag kommer jobba med under den här, och nästa termin! DBT:n är upplagd i olika block, så nu först tror jag vi skulle jobba med relationsfärdigheter, tror det kan vara nyttigt för de flesta!

 

Just nu sitter jag uppe vid världens segaste dator. Allting är segt, musen hänger inte med, datorn startar segt, Internet är segt och det finns knappt några program! Eftersom jag använder sug Internet Explorer här förväntar jag mig en chock när jag kommer kolla på min blogg snart, när inlägget är färdigskrivet... Har iallafall varit snäll med min lillasyster som alltid klagar på att det inte finns Spotify här uppe, jag trodde att det var nått fel med Spotify eller med datorn eller nått, men så visar det sig att hon inte ens har installerat det, knappast ens laddat hem det? Galen brud_96 hära alltså!
Jag har ju som sagt varit i Umeå idag, börjat grupp och allt, men jag tror jag tar det sen, kanske till och med i en videoblogg, jag får se. Hur har din dag varit?

Leokoftan kommer från H&M, halsbandet är mammas (gamla, har så gott som tagit över det), mössan kommer från Cubus, linnet är från Gina Tricot och jeansleggingsen kommer från Vero Moda.

Även idag sitter jag på Omvårdnadslektionen och bloggar, jag måste skärpa mig! Men jag har faktiskt jobbat och skrivit litegranna, så jag är värd en paus! Gud vad jag kommer skämmas om jag skulle söka jobb och chefen sa "nej, eftersom du bloggar under lektionstid", herregud så jag skulle ångra mig då!
Snart är det lunch, sallad, sen bär det av till Umeåååå. Jag börjar färdighetsträningsgrupp idag, jag är fruktansvärt nervös, tur för mig att jag först har ett samtal med min behandlare, sen en halvtimme i väntrummet och sen två timmar grupp. Vilket betyder att jag är hemma typ halv7-7, ska nog sova i bilen höhö.

Igårkväll var jag med mina allra finaste vänner, Marika och Oscar, vi såg Idol, sjöng och pratade litegrann. Eller ja, fortsatte vårat msnsamtal, nördar som vi är. Men jag älskar det! Vad ska du göra idag?

detta var vad jag visade när jag skrev om för flera månader sen när jag berättade om gruppen

Många säger att det bara är att bestämma sig. En del säger att man måste bestämma sig om och om igen och en del påstår att man måste bestämma sig och få massa hjälp. Jag tror på att man måste bestämma sig om och om och om och om igen och utöver det ha det jävligt tufft. Jag tror på att man måste vilja, har man inte viljan kan man lika gärna skita i det. För att bli frisk måste man utmana, hela tiden, man måste vara beredd på fajt hela tiden, aldrig "ta en paus", vänta eller sitta på händerna. Vilket jag gör. Ofta. Måste jag inte utmana gör jag det inte, även om jag vill bli frisk. Om någon skulle bestämma att jag var tvungen att äta glass till mellis istället för ett äpple skulle jag göra det, med några liter ångest som topping. Och självklart en massa tårar och "jag ska inte!" första gångerna, men sen skulle det vara okej. Om jag skulle hitta på samma sak själv skulle jag nog inte ha lika mycket ångest, men det skulle nog inte hända inom det närmaste året. Även det är dubbelt. Jag vill kunna själv, men jag kan inte själv - om ni förstår skillnaden? Ungefär samma är tillexempel att när jag ville äta middag hos Stina så gjorde jag det, men jag ville inte äta skollunch, ändå gjorde jag det, men då hade jag en massa ångest, vilket jag inte hade hos Stina.

Just nu har jag datakunskap, skoja! Jag har Omvårdnads, jag ska skriva om en infektionssjukdom, jag har valt hjärnhinneinflammation som även kan kallas epidemiska hjärnhinneinflammation och meningokocksjukdom. Tokigt va? Jag har alltid jättesvårt att börja på arbeten, så för tillfället har jag uppe fem flikar om hjärnhinneinflammation, inte en enda är wikipedia, duktigt va? Egentligen borde jag skynda på, jag ska ha skrivit två A4a pappar + VG/MVG nivå till på fredag, möjligtvis måndag. Kan bli tufft om jag inte jobbar på. Vilket jag inte gör. Vilket jag borde göra! Vilket jag ska göra. Snart.

Just nu sitter jag och tuggar på ett äckligt tuggummi. Eller det var jättegott från början, men nu är det bara rinnigt. Äckligt som tusan! Just nu letar jag efter mina drömtuggummin, de ska inte bli rinniga men inte heller stenhårda, de ska behålla smaken jättelänge och helst smaka fräscht. Älskar citron och lime tuggummina, men de tappar smaken så fort... Kul att jag blir en fattiglapp på köpet, måste ju testa alla! Tragiskt att jag bloggar om tuggummin...

För två år sen trodde jag att man var frisk när man var normalviktig, utskriven från avdelningen och åt godis. Jag trodde att för att bli frisk var man tvungen att bli inlagd. Jag trodde att man var frisk om man åt allt, om man åt utöver och om man åt onyttigheter. Jag trodde att man blev friskförklarad den dagen matprogrammet togs bort. Idag vet jag bättre. Man måste vara normalviktig för att kunna bli friskförklarad, men normalviktig betyder inte frisk. Det är få som någonsin blir inlagda, de kan också bli friska, slutenvårdsavdelningen som jag var på ska bara ta en ur det medicinska tillståndet, d.v.s. undervikt, låg puls och blodtryck osv, och att man ska få igång ätandet. Man kan alltid äta godis, det har inte att göra med hur sjuk man är, långt ifrån! Nu vet jag att man inte bara "tar bort" matprogrammet, man lär sig äta hur man vill, stegvis, man kanske har matprogrammet som grund för resten av livet, vem vet?

Alltså gud, jag är så tragisk! Klockan halvfem gick jag upp och duschade, innan dess hade jag tillbringat dagen i morgonrock och trosor, jag var inte riktigt helt fräsch. Nu har jag duschat och klätt mig, fråga mig inte varför, jag hade gärna tillbringat kvällen i otvättat hår, shorts och tjocktröja. Bara för att jag ska vara ensam. Ingen vill nå mig höhö. Tragiskt. Men mest tråkigt för mig. Jag känner mig rätt ofta helt ensam, jag har aldrig folk som står i kö för att få vara med mig (okej, vem har?) eller så. Jag vill alltid ha någon att vara med. Men så är det inte. Ensamt.

Jag älskar att ge folk komplimanger, men bara om jag menar det, nej men jag älskar att berömma folk för vad de gör bra, och jag vill så gärna att de ska ta in det, att de ska förstå att jag menar det! Men jag vet själv att jag inte tar emot komplimanger eller beröm. Julia gjorde en bra jämförelse idag, att det är som en sil. Man fångar upp de dåliga sakerna i silen och analyserar och tänker på den dåliga kritiken medans berömmet åker igenom silen och aldrig tas upp. För så är det verkligen! Jag kommer precis ihåg vilken outfit någon hade kommenterat att "jag passade i lite kurvor" men var det någon som skrev på samma inlägg att jag hade klätt mig snyggt eller att jag var fin, jag minns inte? Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att fungera så, jag är rätt övertygad om att det är ovanligt, utrotningshotat att fungera tvärtom; att de bra sakerna stannar och de dåliga åker igenom. Rätt skumt egentligen, hur blev det så? Vilket litet barn håller inte med när man säger att den är söt? Har aldrig hört någon som har nekat faktiskt. När blev det så? Var det när man fyllde åtta eller var det när man började skolan? Vad tokigt egentligen... Och vad superdåligt!...

Jag har ont i bihålorna. Jag vet egentligen inte vars bihålorna är eller hur det känns, men det låter bra när man säger att man har ont i bihålorna. Jag har ont i halsen iallafall, och i öronen. Jag tror att jag är sjuk, eller förkyld iallafall. Det rinner snor. Men varför vara sjuk när man kan vara frisk? Precis, så, hur sjuk jag än känner mig imorgon (eller hur gärna jag än vill fortsätta sova) ska jag fara till skolan imorgon, det är ju så roligt! Och dessutom är det dans! Och vem har missat (okej, jag hade) att Kenzas smycken kommer ut i butik imorgon? Jag hoppas till tusen att jag bor i en tillräckligt stor stad för att hennes smycken ska landa på Guldfynd här i Skellhell (okej, jag vet inte ens vars Guldfynd ligger). Jag kommer knappast köpa, men titta är gratis och gratis är gott!

Dags att blotta hon som har byggt sig ett bo inom mig, jag tycker så mycket är pinsamt. Det är fruktansvärt pinsamt att jag har kommit en bit påväg mot det friska, så fruktansvärt pinsamt när jag hör om de som än inte kommit lika långt, men ni anar inte hur mycket jag skäms när jag inser att hon den där som låg inne med mig i december, att hon räknar sig som frisk, att den där tjejen jag pratade med för 2 år sen, att hon är fri och frisk medans jag inte är det. Jag tycker inte om att berätta vad jag har ätit, till middag till exempel åt jag risgrynsgröt med kanel, socker och en macka, det riktigt sprätter i benen när jag berättar det, så pinsamt att berätta att jag ens äter när jag ändå ganska stolt kan säga att jag äter 100%, alltid 100%! Ibland kan jag tillochmed tycka att det är pinsamt att berätta att det var ett tag sen jag gjorde illa mig själv, men samtidigt berättar jag inte gärna att jag har gjort illa mig själv, ser de mina ärr får de fråga, men jag berättar inte från ingenstanns. Det är pinsamt att jag faktiskt börjar bli less på att äta samma mackor, dricka samma proviva och samma mjölk varje kvällsfika, men jag är för rädd för att byta ut mot något annat. Trodde ni att det var slut där? Nejdå, det är pinsamt att erkänna att jag faktiskt kan fundera på att ta något gottare, som en chokladboll till mellis, eller vilken dos medicin jag har, eftersom jag inte har maxdos osv osv osv. Jag kan göra om det mesta så att det blir pinsamt faktiskt, en mindre bra egenskap vill jag påstå. Tur för mig att jag kan blotta det, för nu kanske en av de här sakerna flyger iväg från mitt redan fullproppade huvud? För ofta är det så, får jag berätta vad jag tänker på slutar jag tänka på det!

Har ni tänkt på hur många som faktiskt mår/har mått dåligt? Jag har smått börjat inse det, hur många det är som blir deppiga en vinter eller som har några ångestattacker då och då. Har ni tänkt på det? Hur vanligt det är? Men hur tabubelagt det är? Man ska låtsas vara perfekt och hålla uppe fasaden, man ska inte visa att man skriker inombords, att man har problem hemma eller att man just har legat under täcket och funderat på alternativ för att avsluta jordelivet. Förra veckan pratade jag och Stina om det och i veckan har vi haft lite deeptalk på lektionerna (och förra veckan, och veckan före det...) och det är sjukt många som har kännt sig enormt värdelösa och funderat på vem som skulle gråta på deras begravning. Tragiskt egentligen, att man inte "får" berätta det. Ska vi testa en grej? Ni berättar om ni har någon sorts "mörk bakgrund" eller någon sorts erfarenhet? Det kan vara att ni inte tyckte livet lyste så glatt en vecka förrförra hösten eller att din morfar gick bort och du funderade mycket på livet och döden. Det skulle vara jätteintressant att läsa, och jag tror att det visar att det faktiskt inte alls är många som går igenom livet utan en, två eller tjugo svackor. Tell me, ni kan vara så anonyma ni vill, och är det bara jag som ska få veta? Men skicka ett mail! [email protected], ge det en chans, jag tror det kan bli intressant!

Min ångest triggas igång av stress. Jag mår sämre när jag får höra vad andra äter/väger/tränar. Att läsa/höra att andra har mått sämre än jag får mig att känna mig dålig. När jag gör fel blir jag osäker på mig själv, men det är lite pinsamt att fråga tre gånger för att jag är så rädd för att göra fel. Att plugga till prov eller att få betyg får mig att må sämre. Att få frågan om "vi ska fara och träna" får mig att känna mig tjock.

Det är inte förrän typ... en halvtimme sen jag orkade klä på mig, har legat i sängen med avbrott för matintag och toabesök sen tio. Mysigt? Njaa, spring i benen! Ikväll kommer min fina vän Emmy hit med sin familia+en annan familj vi brukar umgås med och äter middag och ser hockey, tror Marika skulle joina också, det blir nog askalas! Haha gud vilket ord egentligen, askalas, ska vi kalasa på döda djur eller? Nästan så jag måste sluta med det, men nej, askalasbra är ett bra ord! Vad ska du göra ikväll?

Skjortan är från H&M, halsbandet är mammas, jeansen är från Gina Tricot och skorna är från Skopunkten. Om ni mot förmodan ser så har jag på mig bustiern från Lindex.

Jag har legat inne många, många månader på slutenvårdsavdelningen i Umeå, 3+1,5+7(+2) månader, det är lång tid. När jag får höra att "jag är inlagd" blir jag gråtfärdig. Det känns som om mitt hjärta ska sluta slå, hela jag blir helt matt. Det enda jag kan tänka är "nej, inte h*n också, det är jag som borde vara där, jag måste bli så pass sjuk att jag hamnar där och tar upp dennes plats". Det tokiga är att när jag själv var inskriven på avdelningen tänkte jag bara att jag tog upp någon annans plats, jag menar, jag hade redan varit där så mycket - någon annan måste väl behöva vården mer än tjocka jag?

Jag är helt ledig nu ikväll (natt?), jag kom hem från Anton vid elva så jag tänkte testa en grej, det är säkert några som har stängt av sina datorer och de flesta är nog ute och röjer - men för er andra; jag tänkte logga in på msn och vara uppdaterad i min inkorg. Jag blir så glad, så glad, när folk vågar och vill anförtro sig åt mig, så jag tänkte att ni får lägga till [email protected] eller skicka ett mail på samma adress nu ikväll, maila kan ni iförsig göra när ni vill, men msna tänkte jag testa! So go for it, det spelar ingen roll om vi är nära vänner eller om du aldrig har kommenterat!

Ni vet att hela världens befolkning skulle rymmas på Gotland om vi ville? Jag skulle vara en av dem som stod på lillfingret bara för att någon annan skulle få lite mer plats...

Jag har berättat. Idag på svenskan skulle vi ställa oss upp och bara prata. Jag sa; Som säkert många av er redan vet har jag en ätstörning. Och sen babblade jag på, förhoppningsvis har jag en modig klass som vågar fråga - helst lika mycket som Lisa! Det känns bra. 2 stycken var sjuka, och 6 stycken går i en annan svenskagrupp, men hoppsan, måste de veta då? De vet nog redan, de har bara inte hört det från mig. Men hoppsan, undrar de? Fråga mig! Vill egentligen ha en stor pil ovanför mig som säger Fråga mig, jag vet bäst, inte mina vänner eller föräldrar! För så funkar det oftast, Marika och Oscar får frågan om hur det är med mig. Eller min föräldrar. När mamma kom tillbaka efter semestern frågade hennes arbetskamrater om hur det var med mig. Jag vet inte ens vad de heter eller hur de ser ut. Nu ska jag hoppa in i duschen. Pinsamt att jag glömde bort varför jag inte redan har duschat. Vill ni veta svaret? Ring min vän Oscar som har tillbringat kvällen här!

När man sitter där med sin ångest och man har absolut ingen aning om vars man ska ta vägen med den, vad gör man då? Jag har några tips som oftast fungerar för mig, vad fungerar för dig? Kommentera så sätter jag ihop ett till inlägg med era tips!

Uselbloggdag=kalasbra socialdag! Hade det tillochmed jättetrevligt i skolan idag, friidrott, min fasa. Jag menar, hur kul är det när man hoppar hälften så långt som alla andra, stöter kula en meter kortare och springer 3 sekunder långsammare? Nej, just det. Det är inte kul! Annars var det bra, vi fick vara i metodrummen och lära oss hur sängarna fungerar samt vara patienter åt varandra. Skrattade åt/med Mathilda tillsammans med mina classmates och åkte buss hem, vilket resulterade i en hemskt pinsam situation. Jag pratade om en kille som vi hade sett på bussen för en massa år sen, och gjort en liten grimas för att visa vem det var, såklart börjar jag prata om det. 3 hållplatser senare kliver han ju självklart av, han har suttit bara någon meter ifrån! Tror däremot inte han hörde... Hoppas!
Sen har jag varit hos Anton och pluggat med honom och Marika "och Albin och Staffan", fast det kallar man inte att plugga. Trevligt hursomhelst! Vad har du gjort idag?

Igårkväll satt vi och kollade i "minnesböcker" som min mamma har fyllt i, alltså jag var inte en lugn unge! När Fanny skulle lära sig att gå puttade och nöp jag henne, jag bad mamma att hjälpa mig med dockvagnen för att jag var "för hårdhänt" och jag skulle sjunga i Bingoslottet när jag blev stor. Och mina bästa vänner var Caroline och... vad hette hon nu igen? Aja, mamma sa att vi hade träffat dem samma dag, första och sista gången. BFF's? Fanny kallade halsduken för halskuken, pissmyror var pysselmyror i vår värld och brännvesslor fanns det i skogen. Fanny hette Hanna innan jag bytte namn på henne till Hanny, ett halvår senare fick hon äntligen namnet Fanny "Eruski". Fanny frågade farmor varför hon hade så många "streck" i ansiktet, och så fällde hon någon tår för att mamam skulle dö snart, "hon har gråa hår!". Och jaa, Filippa sa att "pappa har stor rumpa". Älskvärda - right?

Men sen när jag tänker lite, och efter att ha läst Toves inlägg, jag har under en lång tid tänkt på vikt, mat och mindre värd-tankar. När jag var åtta skrev jag upp vad jag vägde varje dag under rubriken "jag väger och går ner", målet var alltså att gå ner i vikt. I ungefär samma veva, nått år senare, skulle jag ta mindre smör på mackan för att gå ner i vikt. Och äta K Special till frukost i två veckor för att man gick ner en jeansstorlek då, jag tyckte det var så äckligt, så äckligt! Och jag kommer så väl ihåg att jag ofta tänkte att jag ville lura tjejerna i min klass att killar tyckte det var snyggt med tjocka lår, och medans de fick tjocka lår skulle mina bli smala. Och den gången Josefine sa att de som är smala när de är små blir tjocka när de blir stora och att tjocka blev smala, usch vad glad jag blev då! Och när de andra längtade efter rast var det en pina för mig, jag hade inte någon att vara med, jag tyckte om att stanna inne och läsa. Nej usch, jag blir helt depp när jag tänker på det, jag har nog aldrig haft riktigt friska tankar...

För precis 2 veckor sen frågade Anna om jag var sugen på att starta en "gruppblogg", självklart! Svarade jag, vad annars? Så sedan dess har vi sökt andra tjejer i samma situation som oss som gärna är med och peppar och motiverar varandra, sig själv och läsarna! Nu i slutändan är vi fyra underbara tjejer, Anna, Emma, Tove och jag!

Hade jag en askalas dag eller en skitdag igår? Jag vet inte faktiskt... Men sömn är en bra ångestdämpare, så; ny dag, nya tag! Jag ska försöka skriva klart mitt påbörjade CV idag och gå in till stan och lämna det, och sen ska jag partajaaaaa! Hrm... Eller så inte! Söta Sanna fyllde år för ett tag sen, och ikväll har jag fått äran att få komma över till henne och fira hennes sweet sixteen! Ska bli väldigt trevligt, behöver ett litet avbrott i den redan inarbetade vardagen. Och vet ni vad jag har kommit på? Jag längtar inte tills den tredje oktober, när det är min tur att få grattiskramar, jag vet inte varför egentligen.. Jag längtar tills jag kan säga att jag är 16 år och att få börja övningsköra, men nej, inte tills min födelsedag. När fyller du år?

Tadaaa, jag är hemma! Honey I am hooooooooome! Hehe bloggen är min man, min lilla pojke. Det är typ en tragedi om jag har tappat några läsare, och det gör min dag om det har tillkommit någon eller om jag har fått någon outstanding kommentar! Tänkte mest bara säga tjabba, tjena hallå! Jag har haft en bra dag, vi kom på idag när det var dags att lämna Balder för dagen att det verkligen känns som om vi har känt varandra i klassen längre än knappt tre veckor, jag känner mig avslappnad med dem! Dessutom gör det inte så mycket om inte alla vet att jag är sjuk, fast det tror jag ändå, de flesta har läst min blogg och man märker att när jag säger något om "avdelningen" blir folk lite generade eller byter ämne, jag vill kunna prata öppet om det! Eller det kan jag väl, men jag anstränger mig inte tillräckligt mycket.

Jag har drabbats av "det ska jag blogga om"-syndromet. När jag är i skolan tänker jag ofta "om jag hade en bild skulle jag blogga om det här!" och när jag sitter hos min behandlare tänker jag "aah, ett motivationstips" eller "det här ska jag förklara!" men jag glömmer det ofta, ofta. Oftast bloggar jag bara om det som kommer upp i huvudet för stunden, just nu är det att jag saknar mina färgpennor. Jag skulle vilja blogga och skriva i olika färger just nu, det skulle vara asfult, se helt plåttrigt ut... I min Omvårdnadsbok brukar jag skriva viktiga ord med färgpennor - hett tips! Blir så mycket roligare då!

Tänk så tokigt det kan bli ändå, vad som låter som en fin kommentar eller trevligt beröm i dina öron är anledningen till min(a) dåliga dag(ar). När du säger "gud vad fin du är idag!" uppfattar jag det ofta som att jag har klätt upp mig för mycket, att jag tror för mycket eller att jag var ful igår. När du säger att jag har varit dukig som åt en utmaningsmåltid eller skrapade allt på tallriken utan att behövt ha blivit tillsagd är samma sak som om du skulle skrika "jävla fetto! hur kan du äta det där, det är förbjuuuuuudet! håll dig till dina salladsblad, unna dig aldrig mer något gott, ser du hur du sväller? dags för skärpning, du är för frisk!!!!" och så blir det rätt dubbelt för mig. Duktig hur? Duktig på ditt sätt (fet, äcklig, tjock) eller duktig på mitt sätt (svältande, smal, svimfärdig)?

Det är fint väder och jag sitter ändå inomhus, får väl säga att jag faktiskt har varit ute en liten stund idag? Vi gick ut och gick samtidigt som vi diskuterade "I taket lyser stjärnorna", blev en snabbis till Kaplan och sen en riktig powerwalk tillbaka till skolan - en tjej i min klass hade fått en allergisk reaktion, som tur var gick allt bra!
Påbörjat en ny kurs och ordnat så att jag får äta önskekost de dagar det inte är lika mumsig mat på skolan och har dessutom varit på Kojan, där jag sommarjobbade, och hämtat sekretesspapprerna. Gulligt att pojken som älskade att pussas sa det första han sa när jag såg honom; Vad heter du? - Moa - Heeeeeeej Moa, ska vi leka lilla björnen? Vi lekte alltså "lilla björnen" varje dag, flera gånger per dag i tre veckor.
Hur har din dag varit?

Skinnjackan är från H&M + egenpåsatta nitar, skjortan är Fannys och från Bikbok, halsbandet är hemmapysslat, jeansen är second hand och skorna är från EuroSko.

Fina Lydia har en liten "Veckans blogg" och jag hade så pass tur att jag kom med bland de sex finalisterna! Rösa på mig gör ni här. Nummer ett alltså, vinnarsiffran you know!

Sen har jag lite meningslösa frågor till er också, eller mest bara lite berättande. Jag hatar att skriva smileysar i bloggen, tycker det är så enormt irriterande! På bloggen är det ett absolut no-no, i sms och på msn är det ett no-no att inte använda smileysar, hur ska man annars kunna förmedla sina känslor? Ibland i verkligheten måste jag säga vilken smiley jag använder efter meningen, för att första ironin/glädjen/sorgen/osv.

Alltså fy, det här tycker jag är hemsk;
jag blir så less!
jag bantar inte&jag har inte ätstörningar, 
varför tror alla det?
jag äter kanske inte som förut, men jag växte 10cm på ett år, jag behövde MAT!
bara för att jag inte äter som då bantar jag inte!
okej, tack!

annars har min dag varit låååångtråkig!
&faktist, jag överlevde tandläkaren!
knappt...
dom snackade om räls&allt möjligt, får jag räls tar jag självmord!
okejokej, på en del äre ju faktist ganska snyggt, men usch - jag vill inte ha det!!!!
jag är nöjd med min tandställning jag redan har, på natten!
så tack, men nej tack!

btw, någon som vill följa mej ut&springa i veckan? måste skaffa kondis,

Jag låtsas som om jag är jättebakis idag, jag har så sjukt fett hår, det droppar nästan fett, skulle kunna smöra en macka om jag ville... Jag har min astuffa Fantomen tshirt på mig och ligger under duntäcket. Jag orkar inte duscha eller klä mig, inte än... Elvis kom och väckte mig vid halv10 idag, somnade 1. Eller lite före hehe, jag sov en stund i Marikas säng, när hon skjutsade hem Oscar. Busigt! Hade iallafall en jättehärlig kväll igår, kall, men trevlig! Nej, idag ska jag stanna i sängen, utom när jag ska till Marika och plugga. Hon har prov på Europa, jag tycker det är jätteroligt så jag anmälde mig som frivillig! Ska nog räkna lite matte, plugga på cellen och skriva VG uppgiften idag. Fast inte än. Sen. Vad ska du göra idag?

Sitter hemma och ser ut som en rishög, har varit i Umeå idag. Jag lyckades verkligen imorse, kvart över åtta ska vi fara hemifrån, åtta klev jag upp ur sängen, dessutom fällde jag några tårar under familjesamtalet och har utöver detta sovit 1½ timme i bilen, så håret, som galet ut redan från början, står åt alla håll, sminket har jag inte ens vågat kolla på och kläderna har inget sammanband eller någonting sånt. Ska alltså gå upp på mitt rum och låtsas att klockan är morgon igen, börja om från början! Har däremot noll inspiration... Vill ha mina kängor men det tar så ont, så ont! Min tå svällde ju upp för tre veckor sen och svullnaden har inte gått ner än, har fått en spricka i skelettet skulle jag gissa, vill egentligen bara ha på mig foppatofflor, men det är emot mina principer...

Ni får gärna tycka att jag är mesig nu, men jag tänkte berätta om mina framtidsdrömmar!