Ibland vill jag ta all plats i världen, skrika högt, hoppa, tjoa och göra bort mig, få uppmärksamhet och blickar efter mig. Men oftast vill jag dejta Harry Potter, sno hans osynlighetsmantel och lägga mig under täcket och sova i hundra år tillsammans med Törnrosa. Inte som att jag är deprimerad, jag vill bara ta så liten plats som möjligt. Ibland skäms jag för att jag nöter ut Marikas fina Tempurmadrass, jag gör den oformlig. Ofta skäms jag för att jag går i behandling, det måste väll finnas någon som behöver det mer än mig? Att jag tar upp min behandlares tid, hon skulle ju kunna träffa sin man istället för att lyssna på mina klagomål och se mig gråta. På ett sätt vill jag att mina föräldrar ska ge mig allt jag önskar mig, bara för att visa hur mycket de älskar mig, men samtidigt vill jag inte nöta ut deras golv, inte äta upp deras mat och inte använda upp pengar som mina syskon kunde ha fått göra roliga saker av. Jag skäms inte över att vara jag, men jag skäms för att jag tar upp plats.

Jag hade världens ångest hos Marika med henne och Oscar, helt oförklarlig, men då sa hon något som jag blev så glad, så glad över. Jag tycker att jag är jobbig, då påminde hon mig om våran policy "vi umgås inte med jobbiga människor, inte frivilligt", det värmer. Jag har världens finaste vänner!