ungefär trehudratrettionde inlägget om samma sak, men jag vill berätta.

För två år sen trodde jag att man var frisk när man var normalviktig, utskriven från avdelningen och åt godis. Jag trodde att för att bli frisk var man tvungen att bli inlagd. Jag trodde att man var frisk om man åt allt, om man åt utöver och om man åt onyttigheter. Jag trodde att man blev friskförklarad den dagen matprogrammet togs bort. Idag vet jag bättre. Man måste vara normalviktig för att kunna bli friskförklarad, men normalviktig betyder inte frisk. Det är få som någonsin blir inlagda, de kan också bli friska, slutenvårdsavdelningen som jag var på ska bara ta en ur det medicinska tillståndet, d.v.s. undervikt, låg puls och blodtryck osv, och att man ska få igång ätandet. Man kan alltid äta godis, det har inte att göra med hur sjuk man är, långt ifrån! Nu vet jag att man inte bara "tar bort" matprogrammet, man lär sig äta hur man vill, stegvis, man kanske har matprogrammet som grund för resten av livet, vem vet?
Första vändan på avdelningen hittade jag på så otroligt mycket, jag skrek att jag inte kunde äta, att det bara inte gick. Jag skrek att medicinen inte hjälpte bara för att jag inte ville ha den. Jag skrek att jag inte kunde äta kvällsfikat bara för att det var så mycket tjafs kring de andra måltiderna. Jag skrek att allt skulle bli lättare om jag fick sonda själv, när min tanke hela tiden var att jag kunde få i mig några milliliter sondnäring mindre. Tack gode gud för att personalen inte var så lättlurade. Otur bara att man lär sig att ljuga mer, bättre och vid bättre tillfällen. Sista svängen kunde jag ljuga hur mycket som helst när jag egentligen skrek efter hjälp, jag ville att någon skulle se mig. Att någon skulle trösta mig och sitta med mig hela natten bara för att jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag är inte i samma sits som för ett år sen, men jag skriker fortfarande efter hjälp. Men om jag får den, då vågar jag inte ta emot den. Varför skulle jag vara värd den när det finns så många andra som behöver den mer än jag? Jag vill fixa det här ensam, men ändå inte, jag vill ha ett skyddsnät som jag kan falla emot, som kan rädda mig. Men jag vill inte ha med mig mamma och pappa nu när jag har kommit en bit, bara för att slippa se dem lida, för att slippa bråk och tjafs. På ett plan har jag blivit så mycket friskare, på ett annat är jag lika sjuk som när jag var som värst.
Anna skrev:

å moa min underbara ljuvliga moa vad jag vill krama dig, det är helt sanslöst hur gärna jag vill plåstra om och skrämma iväg dina monster, men du måste göra det själv och du klarar det <3


Annas blogg: http://odaskamp.blogg.se/
DATUM: 2010-09-26 KLOCKAN: 15:46:59
moa skrev:

jag finns alltid här, det vet du!<3


moas blogg: http://moaornberg.blogg.se/
DATUM: 2010-09-26 KLOCKAN: 21:02:01
Jossi skrev:

förstår verkligen dina tankar och kände och känner precis samma som du.. och när jag var som allra sjukast okej just då åt jag inget men sen när jag blev inlagd o skulle följa mitt matschema fanns det tex glass på det till mellis, då tog jag det för JAG tyckte det va gott, spelarroll lixsom vad det var, det hade ju blivit lika mkt som 2 mackor ex :)



sv: jo, man tkr ju det! och idag ska jag ha möte om det så jag hoppas verkligen det går att fixa.. annars kmr jag bli riktigt besviken.. gymnasiet ska man ju ändå kunna få så individuellt anpassat som möjligt :) KRAM <3


Jossis blogg: http://josefineaspeteg.webblogg.se/
DATUM: 2010-09-27 KLOCKAN: 07:36:37
isabel skrev:

jag finns alltid här moa, och du kommer må bra. kanske inte idag. kanske inte imorgon. men sedan.<3


isabels blogg: http://isabellundmarks.blogg.se/
DATUM: 2010-09-28 KLOCKAN: 16:52:34

                             FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
                             SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
                             JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
                             ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG:
[email protected]


VAD HETER DU?
Kom ihåg mig?

DIN MAILADRESS (enbart moa ser den)


VAD HETER DIN BLOGG?


VARSÅGOD OCH SKRIV:

Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.