Igårkväll satt vi och kollade i "minnesböcker" som min mamma har fyllt i, alltså jag var inte en lugn unge! När Fanny skulle lära sig att gå puttade och nöp jag henne, jag bad mamma att hjälpa mig med dockvagnen för att jag var "för hårdhänt" och jag skulle sjunga i Bingoslottet när jag blev stor. Och mina bästa vänner var Caroline och... vad hette hon nu igen? Aja, mamma sa att vi hade träffat dem samma dag, första och sista gången. BFF's? Fanny kallade halsduken för halskuken, pissmyror var pysselmyror i vår värld och brännvesslor fanns det i skogen. Fanny hette Hanna innan jag bytte namn på henne till Hanny, ett halvår senare fick hon äntligen namnet Fanny "Eruski". Fanny frågade farmor varför hon hade så många "streck" i ansiktet, och så fällde hon någon tår för att mamam skulle dö snart, "hon har gråa hår!". Och jaa, Filippa sa att "pappa har stor rumpa". Älskvärda - right?

Men sen när jag tänker lite, och efter att ha läst Toves inlägg, jag har under en lång tid tänkt på vikt, mat och mindre värd-tankar. När jag var åtta skrev jag upp vad jag vägde varje dag under rubriken "jag väger och går ner", målet var alltså att gå ner i vikt. I ungefär samma veva, nått år senare, skulle jag ta mindre smör på mackan för att gå ner i vikt. Och äta K Special till frukost i två veckor för att man gick ner en jeansstorlek då, jag tyckte det var så äckligt, så äckligt! Och jag kommer så väl ihåg att jag ofta tänkte att jag ville lura tjejerna i min klass att killar tyckte det var snyggt med tjocka lår, och medans de fick tjocka lår skulle mina bli smala. Och den gången Josefine sa att de som är smala när de är små blir tjocka när de blir stora och att tjocka blev smala, usch vad glad jag blev då! Och när de andra längtade efter rast var det en pina för mig, jag hade inte någon att vara med, jag tyckte om att stanna inne och läsa. Nej usch, jag blir helt depp när jag tänker på det, jag har nog aldrig haft riktigt friska tankar...