Dags att blotta hon som har byggt sig ett bo inom mig, jag tycker så mycket är pinsamt. Det är fruktansvärt pinsamt att jag har kommit en bit påväg mot det friska, så fruktansvärt pinsamt när jag hör om de som än inte kommit lika långt, men ni anar inte hur mycket jag skäms när jag inser att hon den där som låg inne med mig i december, att hon räknar sig som frisk, att den där tjejen jag pratade med för 2 år sen, att hon är fri och frisk medans jag inte är det. Jag tycker inte om att berätta vad jag har ätit, till middag till exempel åt jag risgrynsgröt med kanel, socker och en macka, det riktigt sprätter i benen när jag berättar det, så pinsamt att berätta att jag ens äter när jag ändå ganska stolt kan säga att jag äter 100%, alltid 100%! Ibland kan jag tillochmed tycka att det är pinsamt att berätta att det var ett tag sen jag gjorde illa mig själv, men samtidigt berättar jag inte gärna att jag har gjort illa mig själv, ser de mina ärr får de fråga, men jag berättar inte från ingenstanns. Det är pinsamt att jag faktiskt börjar bli less på att äta samma mackor, dricka samma proviva och samma mjölk varje kvällsfika, men jag är för rädd för att byta ut mot något annat. Trodde ni att det var slut där? Nejdå, det är pinsamt att erkänna att jag faktiskt kan fundera på att ta något gottare, som en chokladboll till mellis, eller vilken dos medicin jag har, eftersom jag inte har maxdos osv osv osv. Jag kan göra om det mesta så att det blir pinsamt faktiskt, en mindre bra egenskap vill jag påstå. Tur för mig att jag kan blotta det, för nu kanske en av de här sakerna flyger iväg från mitt redan fullproppade huvud? För ofta är det så, får jag berätta vad jag tänker på slutar jag tänka på det!