att vänta på akut vård.

Från och med 1 april inför BUP i Västerbotten remisskrav för att få bukt på de långa köerna. Tidigare har du som patient behövt vänta 30 dagar på en bedömning och sedan ytterligare 30 dagar på någon form av behandling.
Från och med 1 april ska du först vänta på att få en tid på din hälsocentral/ungdomsmottagning/skolhälsovård, där bli bedömd och sedan, om du är tillräckligt sjuk, vänta på att en remiss ska skrivas. Innan du börjar väntan på att få komma till BUP.
När jag var som sjukast hade jag inte kunnat vänta en vecka på hjälp. När hjärtat slår 40 slag i minuten finns det inte tid att vänta på en remiss.
 
För att få kontroll över vårdköerna ska hälsocentralerna ta de "lättare" fallen. Vem ska bedömma det? Jag bedömdes som ett lätt fall för att mina föräldrar sökt hjälp så tidigt. 6 år senare går jag fortfarande i samtalsterapi samt äter antidepressiva. Jag var inget lätt fall.
 
5 dagar väntade jag och mina föräldrar på ett första samtal på BUP. Vi hade säkert tur, men det behövdes. Jag skulle i den fasen av min sjukdom aldrig ha bett om hjälp eller erkänt hur dåligt det faktiskt var, och när det uppdagades sa ätstörningen åt mig att bli ännu sjukare, ännu smalare. För att visa att jag faktiskt mådde dåligt.
Ambivalens är en stor del av en ätstörning. Ambivalens till att vilja bli frisk. Till att vilja må bra. Till att kämpa. Den ambivalensen tror jag inte är tillåten att ha när en ska vänta på en remiss. När en frivilligt ska gå till hälsocentralen för samtal eller somatisk koll.
 
BUP har möjlighet till redan utprovade behandlingsplaner som har fungerat för många redan. BUP har tillgång till en slutenvårdsavdelning för de som behöver extra övervakning eller akut avlastning från hemmet. Från hälsocentralen har de tillgång till... Ja vad? Vissa hälsocentraler är inte ens bemannade med utbildad kurator eller psykolog.
 
Karin Lundström från Socialdemokraterna säger att skolan snabbaste upptäcker problemen för att de är närmast. Så var det även i mitt fall. Men de hade inga verktyg eller medel till att hjälpa mig. De hade heller inte tiden till det. Min skolsköterska var på minst 2 skolor till varje vecka. Och jag var inte ensam om att ha psykisk ohälsa.
 
Jag har tur som har två föräldrar som var både uppmärksamma, jobbiga och verkligen brydde sig om mig. Jag hade också tur som fick vård snabbt och allteftersom mitt vårdbehov förändrades, ändrades också min vård. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten att åka två gånger i veckan till Umeå för öppenvårdsbehandling eftersom de var duktigare där. Jag är tacksam för att jag aldrig har behövt kämpa för min rätt till vård.
Och jag är evigt tacksam att jag överlevde detta. Och att jag idag inte bara överlevde, utan faktiskt lever ett fullvärdigt liv.


Duktig Flicka-syndromet

Jag föds den 3 oktober 1994 som mamma och pappas första barn. Jag har brunt, lockigt och tjockt hår och blå, intensiva ögon.
Jag är mormors första barnbarn och får mycket kärlek. Jag är det första barnet i mina föräldrars kompisgäng och får även där mycket uppmärksamhet.
Jag är en 52 cm lång bebis och föds in i en snäv könsroll som innebär att jag är mitt utseende, inte mina prestationer.
 
1 1/2 år gammal föds min syster Fanny. Jag pratar mycket och tar plats, men Fanny är liten och söt och får mer uppmärksamhet. Men jag anpassar mig. Jag hjälper mamma att sköta henne, försöker leks med dockor med henne och diskar ibland. För jag är duktig. Och får beröm.
 
5 år gammal uttrycker jag att "det blir jobbigt med ett tredje syskon, det är så jobbigt att ta hand om dem". Men när Filippa föds håller jag henne gärna och försöker hålla ställningarna när mina föräldrar inte har tid. 
Jag är lill-gammal och vill göra alla till lags. 
När jag börjar skolan får jag beröm, jag kan redan läsa mycket och bra och försöker vara alla till lags. Jag tycker om uppskattning i form av kramar, men pojkarna i min klass ropar högre och får därmed frökens uppmärksamhet.
 
Jag går i trean och har redan lovat mig själv att gå ner i vikt. Ta bort smöret på mackorna. Jag tränar fotboll, innebandy och rider varje vecka.
I skolan är jag duktig och för börja med nästa årskurs mattebok i förväg.
Lärarna säger att jag måste höja rösten och prata mer, men jag är en Duktig Flicka och sitter snällt på min plats och hjälper läraren att tysta de högljudda klasskamraterna.
 
Jag är tolv år och går i sjuan. Jag har börjat äta mindre för att gå ner i vikt. Jag får bröst och kroppsbehåring tidigt, vilket jag skäms över.
Jag frågar mamma snällt om jag kanske får låna hennes rakhyvel och kanske vi kan köpa en bh på stan, men jag betalar, det är klart.
Jag tystnar ännu mer i samband med minskat
matintag, men trots näringsbrist skriver jag bra på prov.
 
Vårterminen i nian. Jag har legat på barnpsyk nästan konstant i 1 1/2 år. Jag är livrädd för människor och att inte göra dem nöjda.
Trots att jag missat så mycket skola läser jag in alla betyg och kommer gott och väl in på gymnasiet. 
Under min sjukdomstid har jag varit arg, skrikit, klöst och sparkat av ångest. Men mot personal och medpatienter försöker jag alltid vara trevlig. Jag får mer beröm. För att jag får alla att känna sig omtyckta.
Har jag däremot varit "dum" skadar jag mig själv. Svälter, skär och hetstränar. 
 
18 år. Jag röker ibland, dricker för många drinkar  då och då. Jag skriker, säger nej när mamma ber om hjälp och säger sådant som inte passar sig. 
Jag sätter mig in i feminism, vänsterpolitik, klasskillnader och normer. Jag går emot och försöker bota Duktig Flicka-syndromet.


sagan om skulden och skammen.

Skulden. Skammen. Ni känner igen känslan? Den som gnager ur er inifrån, från tårna och uppåt, vidare, för att tillslut ta över alla era tankar. Som ett virus, som inte går att bota.

När jag var som sjukast mådde mina anhöriga dåligt på grund av mig. Mina föräldrar orkade inte. De orkade inte mig. De orkade inte med en sluten avdelning. De orkade heller ibland inte med livet.
Mina syskon ville inte ta hem vänner, vem vet om det var full kalabalik och jag hade bestämt mig för att ta mig ut?

Den skuldkänslan. Att jag skadade de människor jag bryr mig om mest, både fysiskt och psykiskt. Den skammen. Att livet hemmavid hade kunnat se helt annorlunda ut idag. Så annorlunda att vi hade varit fem i familjen, med mig i en helt annan familj. Var jag så hemsk att inte ens de som alltid ska finnas där inte orkade med mig?

Men jag inser, jag inser att det kanske hade varit bra. Att få komma bort. Få försöka tygla ångesten. Bort från hemmet. Bort från barnpsyk. Bort från allt som innebar ångest.

Trots att det är många år sedan nu, påminner skuldkänslorna mig än idag, varje dag.
"Du gjorde det för att överleva, hade du inte gjort som du gjorde hade du inte funnits idag"
Tack vare min behandlare har jag insett att, trots alla jag skadade, så var detta sätt det enda. Jag gjorde det för att hålla mig vid liv. Och det är på grund av citat likt dessa som jag fortfarande går i behandling. Trots att det är fem år sedan jag blev sjuk.



om rätten till sin egen kropp.

http://hej.blekk.se/2013/03/21/ratten-att-aga-sin-egen-kropp/
 
Detta inlägg. Läs. Punkt.
Om hur patriarkatet påverkar psykisk ohälsa. Om hur min kropp inte är till för mig själv. Om att aktivt välja att bli frisk och att äga den egna kroppen. Om att övergreppet en gör mot sig själv påverkas av den manliga makten.
 
Läs. Punkt. Nu.


och jag är så tacksam för att jag är sjuk på 2000talet, med läkemedel och bra behandlingar.

Hur gör man? Hur gör man för att bli helt fri? Frisk? Kan man bara säga nej, jag vill inte mer? Eller måste man kämpa?
För varför ska jag kämpa? När mitt liv är ganska bra. Ett par ångeststunder då och då som slutar i gråt och självhat. Livet rullar ju på.
 
Jag tar mig inte tiden att aktivt välja friheten. Stå ut med ångesten. Andas in. Andas ut. Låta den passera och se att den dalar. Andas in. Andas ut. Acceptera. Inse. Andas in. Andas ut. Hitta det positiva i livet. I mig själv. Se att jag duger. Andas in. Andas ut. Gör jag det? Kan jag? Får jag? Vill jag?
 
Det är inget som hindrar mig, bara jag själv. Identiteten som ätstörd. Möjligheten att skylla dåligt mående på sjukdomen.
Men så mycket som jag inte vill ha mer. Ångesttankar. De höga kraven. Ärren på mina armar som personalen på IVA märker, men inte frågar om. Svårigheterna med portioner, mättnadskänsla och hunger. Att kontrollera sin träning. Kanske jag bör vara mer försiktig än jag är?
 
Det är svårt. Det där med friskheten. Friheten. Som jag vill ha, men inte vill kämpa för.


en av femtusen ångestattacker. (och ojdå, jag råkade visst blogga)

Hjärtat tar ett extra slag. Det kryper i fingrarna och pirrar i tårna. Tankekarusellen drar igång och det enda tungan kan forma är skrik. Det tar ont i hela kroppen och det finns ingenstans man hör hemma. Ingenstans där man känner sig trygg eller säker. Ångestmolnet äter upp dig.
Spring. Spring. Spring. Spring bort från allt vad panik heter. Slå dig fri från de räddande händerna. Sparka dig lös från de som vill hjälpa dig. Klös, riv och dra i allt du får tag i. Ta dig ifrån rastlösheten och sök skydd.
Skydd mot pirret i kroppen, skydd mot hjärtat som slår dubbla slag och skydd mot tankarna som inte går att stoppa, eller ens tänka färdigt.
Slå, banka, skär på varje synlig centimeter av hud. Känn smärtan. Den verkliga smärtan, som man kan peka på. Visa omgivningen hur ont det tar. Hur lite du står ut och hur mycket du måste ut ur din egen kropp. Kryp ur ditt eget skinn och ropa på hjälp, fastän det alltid slutar med slag i bordet som en treåring.
Ta emot det lilla vita pillret och invänta lugnet. Som aldrig kommer. För ångesten är alltid där. Som pirr i benen, som tankar som inte hinner få skärpa. Som en muller i magen och som en obehagskänsla i att vara sig själv.
 
Men du. Det blir bättre. Ångesten dalar. Och ångesten försvinner. Och ibland kommer den tillbaka. Som ett stilla regn en sen höstkväll.


innan slutspelet är slut lär vår soffa vara trasig för att jag alltid stampar på den när det blir mål. snäll tjej.

I måndags hade jag mitt avslutande samtal på BUP. Efter 4 år med över 20 olika läkare, olika behandlare, behandlingar, inskrivningar och utskrivningar, samtal och tårar som har fällts både på BUP i Skellefteå, Umeå och på BUP-avdelningen så har jag avslutat kontakten dit.

Dock har jag inte avslutat all behandling, istället har jag blivit överflyttad till vuxenpsyk. Vuxenpsyk som alltid har varit min värsta mardröm. Vuxenpsyk som jag lovade alla att jag skulle vara för frisk för. Vuxenpsyk som nu känns lite som en sista utväg, ett hopp om att de ska hjälpa mig hitta motivationen och få rätt stöd.

Egentligen känns det bra, jag och mamma har kommit överens tillsammans med min behandlare och läkare att vuxenpsyk var en bra lösning, just eftersom jag fyller 18 om lite mer än 6 månader. Det är skönt att lämna korridoren som andas ångest och samtalsrummen där jag alltid blir som stum. Men samtidigt är det läskigt. Att säga hejdå till de färgglada väggarna, tavlorna med myror på och min absoluta favoritläkare som alltid har tagit de klokaste besluten.

Om 3 veckor gäller det. Då är jag officiellt en vuxenpsykpatient.


jag undrar varför jag skriver så deppiga inlägg, när jag egentligen är sprudlande glad.

När man kämpar för att le, men allt omgivningen kan se är en förvirrad blick. När man oroar sig för lår som går ihop, magar som väller ut och armar med gäddhäng, men omgivningen bara oroar sig för att hjärtat ska sluta slå. När livet är ett lidande och det känns lika bra att göra slut på det, men omgivningen gör allt i sin makt för att rädda det som finns kvar.

När man är så rädd för att bli så sjuk igen, men lika rädd för att bli frisk.


bild: 2008-08-24. text: 2012-02-12. hur kan samma känslor ligga kvar i 3½ år?

Och det enda jag kan göra är att minnas. Minnas hur smärtsamt det var. Hur rädd jag var. Hur hemskt, obehagligt och läskigt allting var. Det känns som en annan värld, en annan tid.

Och nu, nu förstår jag. Jag förstår hur det är att stå utanför och titta på. Inte få hjälpa, men kunna föreställa sig hur allting tar ont, hur rädslan äter upp en och hur ensam man är.

Och jag kan nästan säga att det är lika smärtsamt, läskigt och behagligt att stå utanför. Bara titta på och undra. Samtidigt som hjärnspökena passar på att spela en ett spratt. Jag vill bara krypa ut ur mitt eget skinn.


tretton trettio.nionde i andra tvåtusentolv.

För frisk för att vara sjuk. För sjuk för att vara frisk.


med detta inlägg menar jag att jag inte behöver blogga förrän typ efter middagen imorgon.



ett inlägg utan mening, röd tråd eller avslut.

Framtiden har alltid varit min största drivkraft för att bli frisk. Att kunna få barn, att utbilda mig och hjälpa andra ätstörningsdrabbade. När jag mådde som sämst levde jag i framtiden, i önskan att vara någon annanstans. Jag gör inte det längre, och har inte heller något riktigt mål för att bli fullt frisk. För jag har en del kvar. Det där sista, som gör att jag kan leva ett fullvärdigt liv utan alltför höga krav på mig själv, äckelkänslor när jag ser mig själv i spegeln och att inte känna att jag är värd något annat än en soptunna att bo i.
Ibland känns det som jag inte kommer kunna bli friskare än vad jag är just här och nu. Att det inte finns något hopp, men det är nog bara för att jag inte är tillräckligt motiverad. Vill jag tro.

Jag känner att jag inte är värd att ha det så bra som jag har. Jag är inte värd att må bättre eller tycka om mig själv.

Jag vill
kunna älska mig själv, så att jag kan älska någon annan, fullt ut.
vara nöjd med mina prestationer.
äta vad jag vill, när jag vill.
må bra.

och denna tjej är min största drivkraft.


december månad: julfika, julfika, glögg, julfika, julbord och så ett julfika.

Det är ganska så precis ett år sedan jag åt glass för första gången på ett stort antal månader. 12 månader senare är det standard. Glass, noisette och vit choklad.

På ett sätt önskar jag att jag aldrig hade börjat äta "godsaker". På ett annat sätt är jag så livrädd för att falla tillbaka och sluta äta det igen. För bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv är ångesten, oron och rädslan för att gå upp i vikt när jag bytte ut äpplen mot pepparkakor.

Men man äter för själen, inte bara för kroppen. Och man måste unna sig. För att livet är så mycket mer än bara mat, men utan mat, och utan god mat, är livet inte så mycket att ha.


och det är så lätt att bara skratta bort att jag borde förändra mitt tankesätt.

Börjar inse att mina krav på mig själv är lite väl höga. Inget annat än MVG existerar på min världskarta. VG är inte tillåtet eller accepterat, men jag känner att jag måste skriva det ändå. Fastän jag vet att jag kommer ligga hemma och gråta, grubbla och ångra mig när jag får mitt VG.

Och fastän jag vet att jag har alldeles för höga krav för att jag ska kunna klara av dem vill jag inte sänka dem. Inte för att jag vet hur man gör heller. För jag vet att jag kan prestera på topp, om jag bara vill tillräckligt mycket. Och vilket ämne skulle jag då offra? Det finns inget.


jag går och sjunger: smoke weed everyday. mamma: jag tycker inte du framför ett så bra budskap nu...

Såå, vad var det nu igen jag gjorde på BUP? Jag träffade en läkare som jag brukar träffa med en-två månaders intervaller för att checka läget och kolla hur det funkar med medicinerna.
Jag har träffat ett tjugotal läkare sen jag först klev in på barn och ungdomspsykiatrin men detta är min favorit, trots att det var hon som skrev in mig första gången för över 3 år sedan. Hon är så snäll och så gullig och bara jättebra. Nu har hon dessutom ordnat så att jag får en behandlare här i Skellefteå eftersom jag har avslutat kontakten i Umeå.

På onsdag är första träffen och jag börjar bli lite pirrig. Insåg inte förrän mamma sa det att jag har mindre än ett år kvar på BUP innan jag måste gå över på vuxenpsyk om behovet fortfarande kvarstår, vilket jag såklart hoppas att det inte gör, men om jag känner mig själv rätt kommer jag behöva stöd lite då och då en längre tid framöver.
Vuxenpsyk känns så.. läskigt. Det var dit de skickade patienterna med psykoser som de inte kunde hantera. Men: här och nu. På onsdag ska jag dit igen!
ungefär samma tid som mitt första besök på bup i skellefteå
TIDIGARE INLÄGG


Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.