bild: 2008-08-24. text: 2012-02-12. hur kan samma känslor ligga kvar i 3½ år?

Och det enda jag kan göra är att minnas. Minnas hur smärtsamt det var. Hur rädd jag var. Hur hemskt, obehagligt och läskigt allting var. Det känns som en annan värld, en annan tid.

Och nu, nu förstår jag. Jag förstår hur det är att stå utanför och titta på. Inte få hjälpa, men kunna föreställa sig hur allting tar ont, hur rädslan äter upp en och hur ensam man är.

Och jag kan nästan säga att det är lika smärtsamt, läskigt och behagligt att stå utanför. Bara titta på och undra. Samtidigt som hjärnspökena passar på att spela en ett spratt. Jag vill bara krypa ut ur mitt eget skinn.

                             FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
                             SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
                             JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
                             ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG:
moaasblogg@live.se


VAD HETER DU?
Kom ihåg mig?

DIN MAILADRESS (enbart moa ser den)


VAD HETER DIN BLOGG?


VARSÅGOD OCH SKRIV:

Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.