Hjärtat tar ett extra slag. Det kryper i fingrarna och pirrar i tårna. Tankekarusellen drar igång och det enda tungan kan forma är skrik. Det tar ont i hela kroppen och det finns ingenstans man hör hemma. Ingenstans där man känner sig trygg eller säker. Ångestmolnet äter upp dig.

Spring. Spring. Spring. Spring bort från allt vad panik heter. Slå dig fri från de räddande händerna. Sparka dig lös från de som vill hjälpa dig. Klös, riv och dra i allt du får tag i. Ta dig ifrån rastlösheten och sök skydd.

Skydd mot pirret i kroppen, skydd mot hjärtat som slår dubbla slag och skydd mot tankarna som inte går att stoppa, eller ens tänka färdigt.

Slå, banka, skär på varje synlig centimeter av hud. Känn smärtan. Den verkliga smärtan, som man kan peka på. Visa omgivningen hur ont det tar. Hur lite du står ut och hur mycket du måste ut ur din egen kropp. Kryp ur ditt eget skinn och ropa på hjälp, fastän det alltid slutar med slag i bordet som en treåring.

Ta emot det lilla vita pillret och invänta lugnet. Som aldrig kommer. För ångesten är alltid där. Som pirr i benen, som tankar som inte hinner få skärpa. Som en muller i magen och som en obehagskänsla i att vara sig själv.

 

Men du. Det blir bättre. Ångesten dalar. Och ångesten försvinner. Och ibland kommer den tillbaka. Som ett stilla regn en sen höstkväll.