Såå, vad var det nu igen jag gjorde på BUP? Jag träffade en läkare som jag brukar träffa med en-två månaders intervaller för att checka läget och kolla hur det funkar med medicinerna.
Jag har träffat ett tjugotal läkare sen jag först klev in på barn och ungdomspsykiatrin men detta är min favorit, trots att det var hon som skrev in mig första gången för över 3 år sedan. Hon är så snäll och så gullig och bara jättebra. Nu har hon dessutom ordnat så att jag får en behandlare här i Skellefteå eftersom jag har avslutat kontakten i Umeå.

På onsdag är första träffen och jag börjar bli lite pirrig. Insåg inte förrän mamma sa det att jag har mindre än ett år kvar på BUP innan jag måste gå över på vuxenpsyk om behovet fortfarande kvarstår, vilket jag såklart hoppas att det inte gör, men om jag känner mig själv rätt kommer jag behöva stöd lite då och då en längre tid framöver.
Vuxenpsyk känns så.. läskigt. Det var dit de skickade patienterna med psykoser som de inte kunde hantera. Men: här och nu. På onsdag ska jag dit igen!