mamma; ring anna! filippa; ring rosita!
Jag har legat inne många, många månader på slutenvårdsavdelningen i Umeå, 3+1,5+7(+2) månader, det är lång tid. När jag får höra att "jag är inlagd" blir jag gråtfärdig. Det känns som om mitt hjärta ska sluta slå, hela jag blir helt matt. Det enda jag kan tänka är "nej, inte h*n också, det är jag som borde vara där, jag måste bli så pass sjuk att jag hamnar där och tar upp dennes plats". Det tokiga är att när jag själv var inskriven på avdelningen tänkte jag bara att jag tog upp någon annans plats, jag menar, jag hade redan varit där så mycket - någon annan måste väl behöva vården mer än tjocka jag?
Jag vill verkligen hjälpa så många som möjligt redan nu, jag vill vara den som man alltid kan ringa, smsa eller prata med, oavsett om man är glad eller ledsen, jag vill vara den som vet precis hur det är och som man verkligen litar på. Jag menar - vad är bättre än att höra att människan man har pratat med ett tag, som man har fått höra hur jobbigt livet är, berättar att nu, nu är jag peppad! Nu känns livet värt att leva, och sen avslutar med, hur är det med dig idag? Eller ett tack!
Måste jag bli friskare för att kunna vara den personen? Jag vet att jag kanske inte mår kalas av att höra att någon är inlagd, jag får sond, jag har gått ner i vikt eller liknande men jag mår verkligen bra av att känna mig uppskattad över något jag brinner för! Det är så dubbelt, allting är dubbelt i mitt liv...
marcus skrev:
okej ^^ och om jag behöver prata med någon så här jag av mig :D!
Clara skrev:
Jag vill bara säga att du är fantastisk.
FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG: [email protected]
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
