Jag har berättat. Idag på svenskan skulle vi ställa oss upp och bara prata. Jag sa; Som säkert många av er redan vet har jag en ätstörning. Och sen babblade jag på, förhoppningsvis har jag en modig klass som vågar fråga - helst lika mycket som Lisa! Det känns bra. 2 stycken var sjuka, och 6 stycken går i en annan svenskagrupp, men hoppsan, måste de veta då? De vet nog redan, de har bara inte hört det från mig. Men hoppsan, undrar de? Fråga mig! Vill egentligen ha en stor pil ovanför mig som säger Fråga mig, jag vet bäst, inte mina vänner eller föräldrar! För så funkar det oftast, Marika och Oscar får frågan om hur det är med mig. Eller min föräldrar. När mamma kom tillbaka efter semestern frågade hennes arbetskamrater om hur det var med mig. Jag vet inte ens vad de heter eller hur de ser ut. Nu ska jag hoppa in i duschen. Pinsamt att jag glömde bort varför jag inte redan har duschat. Vill ni veta svaret? Ring min vän Oscar som har tillbringat kvällen här!