nu har jag bestämt mig för att må dåligt en stund, det får vara okej. det måste vara okej.
Hur är det nu? Hur är det med mig? Vad är det som händer? Jag tycker det är lite läskigt att berätta om hur jag mår såhär, tänk om jag säger för mycket? Tänk om jag berättar något som är hemligt, som mamma kommer berätta för min behandlare? Tänk om jag triggar någon? Ojojoj vad läskigt....
Samtidigt som det är bra är det jobbigt som tusan. Samtidigt som jag älskar skolan och trivs så himla bra med att gå Omvårdnads så är det sjukt jobbigt inuti mig. Skolluncher. Stämplad med en stor fet, röd FÖRBJUDET-stämpel. På ett sätt är det lite mysigt att få äta lunch i den lilla personalmatsalen, på ett sätt är det hemskt att äta mat som ingen har någon aning om vad det är i.
Samtidigt som jag älskar att få börja om på nytt, ny klass, nya lärare, ny Moa är det jobbigt. Jag vill ha det säkrat runt omkring mig, jag vill veta att när jag kommer hem från skolan ska jag vara med folk, jag vill veta att jag efter middagen ska fara ut i Skelleftehamn och busa med en hel bunt med människor.
Samtidigt som jag är så sjukt jävla less på att vara sjuk, att tacka nej när folk bjuder mig på godsaker och sen säger "det finns frukt om du vill ha?". Samtidigt skäms jag för att jag inte är sjukare än vad jag är, att det finns folk som är sjukare. Att jag inte i varje inlägg måste skriva något som bevisar att jag mår dåligt.
Samtidigt som jag vill bli frisk vet jag inte hur, när eller varför.
Jag vill gråta ut hos min behandlare, men det hjälper inte. Jag måste sluta tänka efter så mycket, sen Marika frågade mig hur det var har jag känt efter alldeles för mycket. Hela veckan har jag haft alldeles för mycket tid att tänka, tänka på hur jag mår, tänka på mat, tänka på träning, tänka på vad jag vill göra med mitt liv. Det är inte bra för mig, jag skäms över att säga att något inte är bra för mig, jag vill vara en boxningspåse som tål allt och lite till.
Nej, usch vad mycket det här blev. Det blev jobbigt. Nästa vecka ska jag berätta för mina nya classmates att jag är sjuk, även om de säkert redan vet.
kan du berätta en hemlis om dig själv, som du inte vill att alla ska veta? okej... hm... jag gillar köttbullar!
Åh, jag måste få berätta! Första skollunchen idag alltså. Det är så konsitigt, vad var det för mat... mexikanakryddad färsröra och ris tror jag? Både ris och köttfärs äter jag hemma, men just skollunchen, den är lite extra hemsk. Det är ett till steg att ta, men bara jag äter det kommer det jobbiga gå över, det vet jag. Och jag ska äta den, men det är så länge sen jag åt riktig skolmat, en riktig portion. Ungefär som när jag åt lagad mat för första gången på länge, ångesten då alltså! Nu är det väl inte värsta ångesten på länge, men det är som... Jag vet inte hur jag ska förklara, det här inlägget blir jätteluddigt, diffust. Jag och en vän som också var sjuk satt många timmar och smsade med varandra där vi skrev ner allt "äckligt" och "onyttigt" som det var i just skolmaten, vi hittade på att mattanterna hällde ner fett på flaska i soppan istället för vatten och blandade i socker i alla möjliga maträtter. Jag vet mycket, mycket väl att inget av det där är sant, men det ligger ändå och gnager i bakhuvudet. Jobbigt, men hallå, om jag inte utsätter mig för det kommer det aldrig att bli bättre ju!
Det har då blivit rätt bra, idag satt jag och pappa med en vaktmästare som jobbar på Balder i personalmatsalen, där det är tänkt att jag alltid ska äta. Det känns bra, den är liten och det är inte alls många som sitter där och äter, det blir väl jobbigt när de sätter sig vid vårat bord, men det får vara okej. Det måste vara okej.
Har du utmanat riktigt rejält på senaste tiden?
söta flickor, alltid söta!
finns det något jobbigare än att måsta raka sina stubbiga ben?
Njaa, roligare har jag haft. Bjuröklubb var ingen hit direkt, visst, det var trevligt att läsa SOLO och så, men sola? Haha, vad tänkte du med?
Jag vill ju som sagt jobba med ätstörningar, helst öppna ett nytt behandlingshem i Norrland, men har ni tänkt så mycket man måste kunna för att bli en bra behandlare? Jag sitter väl med den bästa faktan man kan ha - att ha upplevt det själv, men tänk så mycket man måste kunna! Olika behandlingsmetoder, näringsinnehåll, mediciner och biverkningar, olika "bli smal" påståenden, och massa dieter för att kunna se och veta när patienten gör något sjukt. Jag har/hade massa knep som ingen såg, det var sjukt utifrån och in men det är svårt att upptäcka när man inte vet. Och när man sitter och disskuterar om mat, träning eller så, då måste man ju ha argument som är sanning! Jag tycker det känns kalaskul att lära sig sånt, men frågan är - kommer jag bli sjukare av det? Nog för att det kanske är ett tag bort, men ändå!
Jag vill ju som sagt jobba med ätstörningar, helst öppna ett nytt behandlingshem i Norrland, men har ni tänkt så mycket man måste kunna för att bli en bra behandlare? Jag sitter väl med den bästa faktan man kan ha - att ha upplevt det själv, men tänk så mycket man måste kunna! Olika behandlingsmetoder, näringsinnehåll, mediciner och biverkningar, olika "bli smal" påståenden, och massa dieter för att kunna se och veta när patienten gör något sjukt. Jag har/hade massa knep som ingen såg, det var sjukt utifrån och in men det är svårt att upptäcka när man inte vet. Och när man sitter och disskuterar om mat, träning eller så, då måste man ju ha argument som är sanning! Jag tycker det känns kalaskul att lära sig sånt, men frågan är - kommer jag bli sjukare av det? Nog för att det kanske är ett tag bort, men ändå!
vad äre som tar i under mitt bröst? är det en tumör? eller bara mobilen?..
Hade en riktigt dålig morgon idag. Mitt hår har knappt sett värre ut, fett fast det är nytvättat, luggen bildar en stor tjorv och vägrar lägga sig platt, konstiga lockar som man inte kan kalla lockar. Uppsvälld och äcklig och inga kläder såg bra ut. Otillåtet stämplad mat till lunch och spring i benen. Ångest ut i fingertopparna, fast ändå inte ångest, bara äckelkänslor, ville gå och lägga mig i sängen för att vakna upp imorgon. Ren, fräsch och ångestfri. Men nej, jag var faktiskt "duktig" och började om. Sminkade mig, satt upp håret i nån skabbfrisyr som just nu falling to pieces och satte på mig säkra kläder, eller, jag körde verkligen blotta så mycket som möjligt, men inget galet direkt. And guess what? Varken ren eller fräsch är jag, men ångestfri och megaglad för att jag klev upp och for in till stan med Marika. Har nymålade naglar och töntar mig med Marika, jag älskar att skratta♥
skulle se lite rik och glammig ut, misslyckades. älskar att man ser att jag inte tog bort det gamla nagellacket ordentligt och att jag försökte mig på ett rött nagellack och failade. snyggt Moa, snyggt!
ett år tillbaka...
Jodå, min gamla läkare kände igen mig och hade sett mig på stan och blivit så glad för att jag visade mig bland folk, att jag inte längre såg död ut, blicken lyste och jag skrattade. Och ja, sist jag träffade henne skrev hon ut antidepp medicin åt mig, jag grät och gick därifrån. För precis ett år sen, den 12 juli 2009 var jag på avdelningen. Jag satt i rullstol och fick sondnäring genom den utomordentligt vackra slangen i näsan. Om inte mamma var med mig hela tiden var en personal det, för att jag skulle ligga still, vila och inte röra på mig. Jag hade en knöl i ena armvecket efter att ha tagit enormt många blogprover varje dag. Läste Kalle Anka tidningar och oroade mig för att mamma inte orkade köra omkring min tunga kropp i rullstolen. Hatade sol och fint väder och skämdes när det kom in en ny äspatient som skrek inne på rummet så fort en måltid var avslutad, jag var inte lika dålig som henne, tänkte jag. Men jo, det var jag nog, min hjärna kunde bara inte säga till. Sov med kläder, täcke och filt för att inte frysa. Kissade i en potta för att de skulle se hur mycket som rann ur mig.
Förlåt, är det här triggande? För mig är det peppande, men jag kan tänka mig att en del mår dåligt för att de inte hade en knöl i armvecket, säg till isåfall!
Igår var jag och badade, gick på en promenad och träffade underbara vänner. Jag äter samma medicin men har gått upp 10 kilo sen förra sommaren. (Hemskt!!!) och istället för att frysa på nätterna sover jag i bara trosor för att inte svettas bort, nog för att mamma fick tjata på mig för att lägga undan duntäcket fryser jag inte alls. Sitter ute i den underbara solen som gör mig så glad och får mig att må bättre. Sitter dessutom. Mamma och pappa sitter några meter bort men jag valde själv att sitta här, ska nog lägga mig och sola sen. Vila lite. Jag har värre tankar nu än då. Nu är det Moa vs. Ana, då fanns bara Ana, då var det Ana vs. min omgivning. Det är värre att slåss mot sig själv, men jag kan få stöd av andra, förr fanns det ingen som stod på min sida, det var de andra tjejerna med ätstörningar som kunde hålla med mig om att det inte var nödvändigt att ta den sista tuggan, men idag vet jag faktiskt hur vitkigt det är, även om jag måste lämna den. Det var över ett år sen jag blev inlagd, det längsta sen jag blev sjuk. Iförsig har jag inte hållit mig borta från avdelningen på ett år, men jag hade mitt senaste inskrivningssamtal för ett år och sex daga sen.
september -09 och juli -10
Jag har det bättre nu, det har jag, men jag har fortfarande en bit kvar innan jag är i mål, jag vill vara hemskt tydlig med att jag inte är frisk, att det ni läser i min blogg inte är det friska livet. Inte än.
vilken kategori lägger vi det här i då?
Nej, såhär ville inte barnen att jag skulle se ut idag. Jag körde lite safe imorse, den fula hudfärgade bh:n sattes på för att slippa showa vad jag hade under. Men gissa? 3 barn bestämde sig, vid olika tillfällen för att jag inte skulle ha någon tröja på mig. Först skulle hon kolla på min navel, sen vill en pojke svalkas av linnet och tillslut skulle en annan pojke in i den, och för att göra det var han tvungen att visa hela magen och bh:n. Vid flera tillfällen har jag haft barn både i och under mina kläder och faktiskt, känns det inte jobbigt när de ser mig. Det är rätt hemskt när andra ser mig i bikini, jag vet att de kollar, de "vill" väl kolla hur en "anorektikers" kropp ser ut. Hur smal är hon? Är hon jättetjock? Har hon fler ärr än de på armarna? Och jag ska inte låtsas att jag är nöjd med min kropp, men tycker de att min kropp är lika äcklig som jag tycker behöver de inte kolla. Vänd er åt något annat håll eller be mig ta på mig kläder. Det är mitt motto när jag badar eller har korta shorts, vilket jag har kommit på att jag älskar.
Ska äta middag strax, sen far jag iväg och tar hand om några Bridgesbarn, får se vad som händer sen, om jag ens orkar kliva ur soffan när jag kommit hem?
jag känner mig som en hetsätare
Jag och Oscar tog en promenad igår, en lång, tror jag. Runt Kallholmen och sen stod vi ett tag på lilla Skelleftehamnstorget och pratade med människor, sen en sväng hem där jag så gott som somnade medans vi pratade. Inte okej. I alla fall, jag och Oscar har olika syner på vad som är en normalportion och vad man går upp i vikt av. Mitt matprogram, det är lite mer än normalt, men eftersom jag inte äter något utöver är det nog hugget som stucket. När jag har så gott som övergått till att äta av mig själv, inte ha alla ramar och så känns det som jag kommer hetsäta, hetsäta, hetsäta. För om jag ska erkänna (usch vad pinsamt!) tycker jag att en del maträtter är goda. Goda. Grillat är gott, kyckling är gott, jättelite mjölk och Kspecial är gott, lingongrova med skinka och massa gurka på är gott, frukt är gott, mina näringsdrycker är goda. Jag berättade vad jag skulle äta när jag inte har några ramar. 1 stort paket Kspecial och 1 liter mjölk+5 lingongrova med 2 skivor skinka på alla, och 8 gurkskivor på det. Till frukost. Det känns verkligen som jag kommer äta så mycket. Och till mellis en massa frukt och proviva, kanske några näringsdrycker också. Till lunch och middag skulle jag äta jättemycket proteiner och ris/potatis/wasabimos/bulgur/quinoa/couscous badandes i feta såser. Och tzatsiki. Och sen efterrätt, en halv tårta och några liter o'boy. Det är sånna enorma mänger och jag är övertygad om att jag kommer äta allt, bara för att jag inte gör det nu. Bara för att jag inte tar mer mat bara för att jag tycker om maten, just nu känns det otänkbart för mig. Jag vet som vanligt inte vad jag vill få ut av detta, bara att jag är livrädd för att överäta och därmed gå upp i vikt. Skitläskigt.
betyg och mat
För en gångs skull är jag nöjd med mina betyg. Eller nöjd och nöjd, jag är förvånad över att jag ligger på samma nivå som mina klasskamrater (forna klasskamrater :(:(:( ) att jag kunde få betyg i alla ämnen utom ett, språkval. 215 poäng lyckades jag skrapa ihop, jag vet att jag kan bättre, men jag har höjt det sen i höstas med nästan 100 poäng. Hösten i åttan hade jag fem G, resten var streck. Idag hade jag sex 6, resten VG. Tyvärr inget MVG, vilket känns lite surt...
Men aja, jag har kommit in på fri kvot på omvårdnads, och jag vet att jag kommer in på mina ordinarie betyg eftersom det hade sökt färre än de tog emot.
Måste bara berätta om gårkvällens middag. Det var tacobuffé, alla vet vad buffé betyder, man ska ta för sig själv. Panikade extremt mycket, jag har inte lagt upp en lagad måltid på över ett år. Frågade Marika och Oscar om det jag lagt upp såg bra ut, vilket de tyckte. Jobbigt bara att jag inte visst vem jag skulle lyssna på, Moa eller Ana? Samtidigt som Ana skrek att jag hade chansen att äta lite sa Moa att jag faktiskt skulle dansa och röra på mig hela kvällen, det orkar jag inte om jag bara äter gurka. Värst av allt är väl att jag inte vet vem som är Moa och vem som är Ana...
Kvällen spenderas hur? Förhoppningsvis drar jag väl till Pokerbacken och umgås med härliga människor, får se hur det blir, ut och roa mig ska jag då iallafall!
strax efter detta inlägg kommit upp på bloggen kommer ni få se lite pyssel!
17.40: Ensam hemma. Inlindad i duntäcket. Ingen av de jag brukar prata med inne på msn. Får inte svar på mina sms. Funderar på hur jag ska bli av med min uppsvällda mage. Ångest.
Vad gör jag? Nej, jag sticker inte ut och springer som jag ville, visst, jag gjorde vissa saker jag inte borde ha gjort, men jag sätter igång min för tillfället rätt tomma pepplista, jag höjer volymen och bär upp datorn på rummet för att byta miljö och för att kunna sysselsätta mig med något annat än att trycka på uppdateraknappen på bloglovin'.
När jag lugnat ner mig får jag ett sms av Elin där hon tycker att jag ska komma till Kallholmen, Marika loggar inte på msn, strax därefter Oscar. Drar till Kallholmen ett tag, cyklar hem och ser My sisters keeper med bästa vännerna, fastnar vid datorn på kvällen, och så ner i min underbara säng bredvid min söta nalle Freja.
Jag drar till Piteå ikväll, ska försöka uppdatera bloggen en sista gång innan vi far, när jag kommer hem på onsdag utlovas bilder, kanske ni kan vara helt underbara och ge mig era pepplåtar så kan jag fylla på så att vi alla kan bli glada av den! Och fråga mig på bloggsvar.se, skriv din fråga i rutan till höger!
oscar är en snäll pojke
Marika och Oscar är jättebra. Ofta undrar jag hur de står ut. Allt bra de säger om mig hinner knappt komma ur deras mun innan jag säger emot. Berättar alla fel som finns på mig, allt illa jag tänker om mig själv. För det vet jag att jag gör. Ibland tänker jag att jag är rätt duktig på något, men då skäms jag. Jag önskar att jag kunde tycka om mig själv, man kan inte tycka om någon annan innan man tycker om sig själv säger de ju. Jag vet väl inte om det är sant, jag tycker om massor med människor.
Det är en av anledningarna till att jag är glad. Den här veckan har jag tänkt massor, inte på mat, träning och måsten. På livet och på vänner. Det är fint väder och jag njuter av en slapp skolvecka full med roliga aktiviteter som gör att man kommer ännu lite närmare de andra niorna, vilket iförsig är tragiskt eftersom vi snart ska gå skilda vägar. Men nu passar jag på att njuta, jag försöker tänka så lite, distrahera mig själv hela tiden för att kunna ha det roligt och bra. Jag peppar Piteå nästa vecka, jag tror avslutningsmiddagen kommer bli jättetrevlig och på skolavslutningen tror jag att jag fäller en tår eller två, och på kvällen har jag tänkt bara ha det roligt, de andra får dricka hur mycket de vill, jag ska umgås med människor jag tycker om.
Tankarna är där när jag äter, men det är som, jag vet inte, de får inte så mycket fäste för tillfället. I sommar ska jag köra på samma plan som Moa Örnberg hade förra sommaren, nu kör jag järnet och får en awesome sommar, i höst får det gå som det vill, men jag är faktiskt värd en enda bra sommar efter två år av bråk och tjafs kring maten, sondningar, tårar och självskador.
Nu ska jag, som i BellaTyrashow igår, göra en pepplista på spotify, jag har ingen pepplåt, så nu ska jag skaffa mig en, ska försöka dela den för er om jag får ihop något hyffsat! Ge mig något tips?
frisk imorgon eller sjuk i ett år till?
Oscar frågade igårkväll (efter ännu ett av våra femtielvatusenmiljarder deeptalks) om jag skulle vilja vakna upp imorgon och vara helt frisk, fri från alla tankar, ingen ångest och bara fullt frisk eller om jag vill kämpa i ett år till och sakta bli av med tankarna.
Herregud vilken jobbig fråga! Det självklara svaret borde ju vara imorgon, helt frisk, leva som alla andra. Men det känns som om jag kommer lära mig så sjukt mycket under de följande åren, både om mig själv, om hur andra tänker och mår och om sjukdomen i sig. Jag vill ju hjälpa andra, och då känns det självklart att jag suger åt mig allt jag hör som en torr trasa.
Jag känner mig inte "redo" att bli frisk nu, eller jo, jag vill det, för jag vill ha en framtid, men redan imorgon? Bara huxfluxfrisk? Läskigt...
För ett år sen var jag nyutskriven och vägrade äta frukosten för att jag inte fick äta mjölk och flingor eller dricka mjölk till istället för jucie. Imorse mätade jag upp min mjölk, tog en deciliter flingor som alltid och hällde i tallriken, strax efter att jag plockade fram ett glas och hällde ner apelsinjucie i. Det är den stora skillnaden, maten. Fortfarande måste jag erkänna att det inte är jag som styr kring måltiderna, det är Ana, men idag har jag ett litet skydd mot alla tankar och känslor som jag inte hade då.
Nej, fick jag välja kämpar jag i ett år till för att bli frisk, visst, jag gasar gärna på lite till för att bli frisk lite snabbare men det betyder samtidigt att jag måste utsätta mig själv för ännu mer ångest under tiden, vilket jag gärna tackar nej till.
Hur skulle du göra?
367 dagar sen. En lång tid. Och förändring har skett.
Herregud vilken jobbig fråga! Det självklara svaret borde ju vara imorgon, helt frisk, leva som alla andra. Men det känns som om jag kommer lära mig så sjukt mycket under de följande åren, både om mig själv, om hur andra tänker och mår och om sjukdomen i sig. Jag vill ju hjälpa andra, och då känns det självklart att jag suger åt mig allt jag hör som en torr trasa.
Jag känner mig inte "redo" att bli frisk nu, eller jo, jag vill det, för jag vill ha en framtid, men redan imorgon? Bara huxfluxfrisk? Läskigt...
För ett år sen var jag nyutskriven och vägrade äta frukosten för att jag inte fick äta mjölk och flingor eller dricka mjölk till istället för jucie. Imorse mätade jag upp min mjölk, tog en deciliter flingor som alltid och hällde i tallriken, strax efter att jag plockade fram ett glas och hällde ner apelsinjucie i. Det är den stora skillnaden, maten. Fortfarande måste jag erkänna att det inte är jag som styr kring måltiderna, det är Ana, men idag har jag ett litet skydd mot alla tankar och känslor som jag inte hade då.
Nej, fick jag välja kämpar jag i ett år till för att bli frisk, visst, jag gasar gärna på lite till för att bli frisk lite snabbare men det betyder samtidigt att jag måste utsätta mig själv för ännu mer ångest under tiden, vilket jag gärna tackar nej till.
Hur skulle du göra?
367 dagar sen. En lång tid. Och förändring har skett.
jag tycker inte om betyg
Nej, jag förstår inte det bra med dem? Visst, det är orättvist om det bara finns godkänt och inte godkänt, men det är så sjukt vilka höga krav en del har! Jag vet att jag har lite konstiga krav på mig själv, att jag aldrig är nöjd, men en del har ju verkligen MVG i allt och har verkligen pluggat stenhårt för det, egentligen ska man ju bara använda betygen för att komma in på gymnasiet. Inte för mig. I höstas fick jag 130 poäng. Jag skrattade åt det, men nu till våren vill jag ha kring 200. Det är rätt omöjligt känns det som, eftersom jag inte kan få betyg i alla ämnen. Men ändå så ska jag ha bäst. Även fast jag redan har kommit in fortsätter jag att plugga för MVGn. Om jag får ett MVG då, är jag nöjd? Nej, jag skäms. Då också. Eftersom inte alla andra har fått MVG, då tycker alla att jag bara skryter och tror jag är bäst.
Och jag skäms något otroligt när jag får samma betyg som mina klasskamrater som har varit dubbelt så mycket i skolan än jag har, nog för att jag har haft skola på avdelningen, men det är inte samma sak, och jag har ju varit lite borta också, inte kunnat tänka klart.
Nej usch, jag tycker inte om betyg. Lärarna har inga krav, det är jag som har dem...
Och nu blir det att plugga ute i solen, på med bikinin och mäta vatten? Ska göra en jämförelse hur mycket energi det tar att duscha/bada.
humöret älskar att svänga
Mitt humör har verkligen ingen "vanlig" linje. Till middagen åt jag våfflor, en utmaningsmåltid. Fanny behövde bara sätta sig där och berätta om vad hennes gympalärare hade sagt för att jag skulle bli sur. Hon påstod att han hade sagt något jag tyckte lät jätte konstigt, att fotbollsspelare måste springa snabbare än de andra när de sprang på tid. Detta förstörde den sista våfflan, den åts inte. Vägrade säga vilken smak jag ville ha på näringsdrycken.
Blev supersur på mamma när hon skulle hjälpa mig med HK;n också, sen får jag superdåligt samvete för att jag inte är snäll och glad hela tiden. Som jag vill vara.
Men idag på eftermiddagen hade jag super trevligt, tills jag inte kunde svara rätt på alla frågor om WW2, panikade och ville bara slippa provet. Det var en glad Moa på bilden också (jag som inte tycker om bild!). Det är extremt jobbigt! Det känns som om det inte är jag som styr, att det bara händer och jag råkar vara den som agerar. Jag vet inte vad jag riktigt ska göra? Extremt jobbigt som sagt...
foto; lillasyster
som en berg-och-dal bana
Tankarna tog över kring middan. Jag åt inte köttet pappa grillat eller wasabimoset, men drack min mjölk och hällde i mig näringsdryckerna, det gjorde jag. Jag försökte verkligen hålla humöret på topp, mamma hade kalas och då ska alla vara glada. Allt blev fel och det skrek i mitt huvud, tack gud för att du befallde Marika att skicka ett sms och fråga om jag ville komma. Tankarna flög sin kos, även om det blev några för många "måsten" inblandade. Och jag vet att jag var en riktig surkärring där, med Marika och Oscar, men usch vad det hjälpte!
Som jag sagt en biljard gånger, jag vet inte vars jag vill komma eller vad jag ska skriva, bara att... tankarna kommer och går, och man överlever. Bryt mönstret och gör något annat, tvärtom, hur svårt det än är. måste lära mig det.
Är egentligen stressad nu, men eftersom jag redan skrivit klart gympaplaneringen till imorgon tillåter jag mig själv att slappa vid datorn en stund, innan jag springer upp på rummet och slår in mammas present.
Är jag inte ensam om att inte veta när man ler på riktigt eller när det bara är fejk? Jag känner mig glad, men ibland så vet jag inte själv?...
utmaning!
Jag kör på en egen utmaning ikväll. Jag gör det inte för att utmana, tyvärr, jag gör det för att jag vill ha en trevlig kväll med sköna människor.
Som jag redan berättat, jag äter kvällsfika med Marika ikväll. Vi ska till Kallholmen med en massa random människor. Vi ska vara där när klockan slår åtta. Moa ska fika på klipporna, bland massa random människor. Moa ska klara det. Moa ska äta utan att kladda och utan en massa ritualer. Moa ska ha trevligt.
och så är det! är ni inte på Kallholmen och kollar på (kom btw!) så håll tummar och tår och kanske gråt en tår när klockan blivit halv nio och vi alla insett att jag klarat det, för det gör jag! peppar, peppar, peppar.
(kanske lite stört att jag gör en så stor sak av det, men för mig är det en stor sak!)
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
