Jag sitter och läser min allra första blogg, eller nej, inte den första, men den första blogg.se bloggen. Den jag startade ungefär samtidigt som jag insjuknade ordentligt. Det är hemskt. Just nu läser jag augusti-08. Den månad jag blev inlagd första gången. Jag kommer ihåg allt så väl! Jag hade sån ångest som hängde över mig hela tiden, andra dagen i skolan, när vi hade matte, slappnade jag av. Hela jag som bara, fick vila. Det var så skönt, jag älskade det! Jag bodde hos min mormor och morfar då, jag fick kommentarer på bloggen av mamma nästan varje dag, som jag inte godkände. Jag pratade inte alls med dem då, jag var tyst, låtsades som de inte fanns. Fanny kom till mig en dag hos mormor och morfar och ville att jag skulle komma hem, jag skrattade bort det. Mamma sa att jag kunde få sond, jag hörde det inte. Hon skrev att jag snart skulle bli inlagd på sjukhuset för att jag åt för lite. Jag förstod inte. Jag rev sönder lappar, brev och raderade sms från min mamma, för att jag inte ville äta.

En random pojke vid namn Oscar har kommenterat två gånger och frågat en massa frågor som jag tänkte svara på. Kul att han har samma namn som min bästa vän, de bloggar dessutom båda två här. Först och främst; Step Wise. Här finns en bra beskrivning, men jag antar att större delen av er inte orkar kolla, och har ni öppnat sidan orkar ni inte läsa. Kortfattat kan man väl beskriva det som att man ser vars i sjukdomen man är, vad man har för diagnos, om behandling är bra/dålig, om man går framåt och hur känslolivet ser ut. Behandlaren frågar lite frågor, man får svara på några frågor såsom om mat, träning, tvångstankar, egenkärlek, vad man tycker om andra och lite sånt. Väldigt smidigt, men samtidigt jobbigt. Som så mycket annat triggar det igång min sjuka tankar. "Jag borde vara lite sjukare", "jag borde ha sämre resultat", "jag tycker om mig själv för mycket". Med mycket är det så, när jag kör lite yoga, som jag älskar, kan jag inte slappna av. Jag är inte värd att slappna av. Med mycket är det så, men det är bättre. Förr tvingade jag mig själv att ligga i konstiga ställningar när jag skulle sova bara för att ha ont. För att jag inte var värd mer. För att jag skulle känna smärtan, känna en verklig smärta. Tragiskt...

Han frågade även, på msn, den där randoma killen, hur sjuk jag tycker jag är. Ibland 10, som idag när vi hade familj, det är som givet att jag ska göra tvärtom vad de säger, det är så det "ska" vara. Jag ska vara offret. Ibland är det 3, när jag inte tänker så mycket på det. Ibland undrar jag om mina tankar ens hindrar min vardag, mer än alla mattider, matintag och sånt. Undra... Undrar ni något mer? Ta det på bloggsvar eller i en kommentar så svarar jag i ett nytt inlägg!

När jag var riktigt sjuk, sjukare än jag är nu, mycket sjukare förstod jag inte varför jag skulle bli "frisk". Det skulle vara en kamp hela, hela vägen och jag skulle inte ens bli helt frisk direkt heller. Jag skulle behöva kämpa lite då och då hela tiden. Jag trodde inte att man kunde bli frisk. Jag trodde att man var en anorektiker eller eller en ätande anorektiker. Idag vet jag att detta termer inte används. Man är sjuk i en ätstörning, eller så är man frisk. Frisk från sin ätstörning, frisk för alltid, mår bra. Man är inte en anorektiker, man har en ätstörning, man har anorexi. Man är inte en bulimiker, hetsätare eller något annat, man har en ätstörning, man har bulimi eller hetsätningsstörning. Man är inte sin sjukdom. Man är mycket mer än sjuk. Jag har förändrats mycket sen jag blev sjuk, men det är jag glad för. Förr sa jag inte till när jag var ledsen eller arg, idag kan jag säga det, om jag vill. Förr tänkte jag inte så mycket på varken mig själv eller andra. Kanske var det för att jag var ung, jag var bara 12 år, 13 när jag blev sjuk. Kanske var det av något annat skäl. Idag vet jag bättre. Jag vet vad ilska, ångest och besvikelse är. Jag vet hur det är att må dåligt. Både av mina egna erfarenheter och det folk har berättat för mig, fina människor som tyvärr inte har halkat in på fel bana. Precis som jag gjorde. Jag tror inte att man kan förinta ätstörningar, det har funnits i alla tider. Man kan inte förinta psykisk ohälsa, det har funnits i alla tider. Däremot kan man göra det mindre tabubelagt. Man kan informera och lära folk om det. Skulle ni gilla om jag försökte berätta hur mina tankegångar har och ser ut? Det skulle jag kunna göra, om ni kan lova att jag inte triggar någon.

Ät och drick gott och prisvärt hos Kriti. Det är vad som står längst upp när man söker på Kriti Skellefteå. Det är där jag spendera veckans sista middag tillsammans med la familia och farmor och farfar som åker till Cypern i 6 månader... snart. Vet inte riktigt när, det brukar vara ungefär... den här veckan. Tror jag. När jag blir 70+ vill jag också resa bort halva året varje år och låta mina barn och barnbarn skotta uppfarten och spola i vattnet så att det intet fryser. Fysjutton så skönt det skulle vara!

För två år sen trodde jag att man var frisk när man var normalviktig, utskriven från avdelningen och åt godis. Jag trodde att för att bli frisk var man tvungen att bli inlagd. Jag trodde att man var frisk om man åt allt, om man åt utöver och om man åt onyttigheter. Jag trodde att man blev friskförklarad den dagen matprogrammet togs bort. Idag vet jag bättre. Man måste vara normalviktig för att kunna bli friskförklarad, men normalviktig betyder inte frisk. Det är få som någonsin blir inlagda, de kan också bli friska, slutenvårdsavdelningen som jag var på ska bara ta en ur det medicinska tillståndet, d.v.s. undervikt, låg puls och blodtryck osv, och att man ska få igång ätandet. Man kan alltid äta godis, det har inte att göra med hur sjuk man är, långt ifrån! Nu vet jag att man inte bara "tar bort" matprogrammet, man lär sig äta hur man vill, stegvis, man kanske har matprogrammet som grund för resten av livet, vem vet?

Jag älskar att ge folk komplimanger, men bara om jag menar det, nej men jag älskar att berömma folk för vad de gör bra, och jag vill så gärna att de ska ta in det, att de ska förstå att jag menar det! Men jag vet själv att jag inte tar emot komplimanger eller beröm. Julia gjorde en bra jämförelse idag, att det är som en sil. Man fångar upp de dåliga sakerna i silen och analyserar och tänker på den dåliga kritiken medans berömmet åker igenom silen och aldrig tas upp. För så är det verkligen! Jag kommer precis ihåg vilken outfit någon hade kommenterat att "jag passade i lite kurvor" men var det någon som skrev på samma inlägg att jag hade klätt mig snyggt eller att jag var fin, jag minns inte? Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att fungera så, jag är rätt övertygad om att det är ovanligt, utrotningshotat att fungera tvärtom; att de bra sakerna stannar och de dåliga åker igenom. Rätt skumt egentligen, hur blev det så? Vilket litet barn håller inte med när man säger att den är söt? Har aldrig hört någon som har nekat faktiskt. När blev det så? Var det när man fyllde åtta eller var det när man började skolan? Vad tokigt egentligen... Och vad superdåligt!...

Dags att blotta hon som har byggt sig ett bo inom mig, jag tycker så mycket är pinsamt. Det är fruktansvärt pinsamt att jag har kommit en bit påväg mot det friska, så fruktansvärt pinsamt när jag hör om de som än inte kommit lika långt, men ni anar inte hur mycket jag skäms när jag inser att hon den där som låg inne med mig i december, att hon räknar sig som frisk, att den där tjejen jag pratade med för 2 år sen, att hon är fri och frisk medans jag inte är det. Jag tycker inte om att berätta vad jag har ätit, till middag till exempel åt jag risgrynsgröt med kanel, socker och en macka, det riktigt sprätter i benen när jag berättar det, så pinsamt att berätta att jag ens äter när jag ändå ganska stolt kan säga att jag äter 100%, alltid 100%! Ibland kan jag tillochmed tycka att det är pinsamt att berätta att det var ett tag sen jag gjorde illa mig själv, men samtidigt berättar jag inte gärna att jag har gjort illa mig själv, ser de mina ärr får de fråga, men jag berättar inte från ingenstanns. Det är pinsamt att jag faktiskt börjar bli less på att äta samma mackor, dricka samma proviva och samma mjölk varje kvällsfika, men jag är för rädd för att byta ut mot något annat. Trodde ni att det var slut där? Nejdå, det är pinsamt att erkänna att jag faktiskt kan fundera på att ta något gottare, som en chokladboll till mellis, eller vilken dos medicin jag har, eftersom jag inte har maxdos osv osv osv. Jag kan göra om det mesta så att det blir pinsamt faktiskt, en mindre bra egenskap vill jag påstå. Tur för mig att jag kan blotta det, för nu kanske en av de här sakerna flyger iväg från mitt redan fullproppade huvud? För ofta är det så, får jag berätta vad jag tänker på slutar jag tänka på det!

Min ångest triggas igång av stress. Jag mår sämre när jag får höra vad andra äter/väger/tränar. Att läsa/höra att andra har mått sämre än jag får mig att känna mig dålig. När jag gör fel blir jag osäker på mig själv, men det är lite pinsamt att fråga tre gånger för att jag är så rädd för att göra fel. Att plugga till prov eller att få betyg får mig att må sämre. Att få frågan om "vi ska fara och träna" får mig att känna mig tjock.

Jag har legat inne många, många månader på slutenvårdsavdelningen i Umeå, 3+1,5+7(+2) månader, det är lång tid. När jag får höra att "jag är inlagd" blir jag gråtfärdig. Det känns som om mitt hjärta ska sluta slå, hela jag blir helt matt. Det enda jag kan tänka är "nej, inte h*n också, det är jag som borde vara där, jag måste bli så pass sjuk att jag hamnar där och tar upp dennes plats". Det tokiga är att när jag själv var inskriven på avdelningen tänkte jag bara att jag tog upp någon annans plats, jag menar, jag hade redan varit där så mycket - någon annan måste väl behöva vården mer än tjocka jag?

Ni vet att hela världens befolkning skulle rymmas på Gotland om vi ville? Jag skulle vara en av dem som stod på lillfingret bara för att någon annan skulle få lite mer plats...

Igårkväll satt vi och kollade i "minnesböcker" som min mamma har fyllt i, alltså jag var inte en lugn unge! När Fanny skulle lära sig att gå puttade och nöp jag henne, jag bad mamma att hjälpa mig med dockvagnen för att jag var "för hårdhänt" och jag skulle sjunga i Bingoslottet när jag blev stor. Och mina bästa vänner var Caroline och... vad hette hon nu igen? Aja, mamma sa att vi hade träffat dem samma dag, första och sista gången. BFF's? Fanny kallade halsduken för halskuken, pissmyror var pysselmyror i vår värld och brännvesslor fanns det i skogen. Fanny hette Hanna innan jag bytte namn på henne till Hanny, ett halvår senare fick hon äntligen namnet Fanny "Eruski". Fanny frågade farmor varför hon hade så många "streck" i ansiktet, och så fällde hon någon tår för att mamam skulle dö snart, "hon har gråa hår!". Och jaa, Filippa sa att "pappa har stor rumpa". Älskvärda - right?

Men sen när jag tänker lite, och efter att ha läst Toves inlägg, jag har under en lång tid tänkt på vikt, mat och mindre värd-tankar. När jag var åtta skrev jag upp vad jag vägde varje dag under rubriken "jag väger och går ner", målet var alltså att gå ner i vikt. I ungefär samma veva, nått år senare, skulle jag ta mindre smör på mackan för att gå ner i vikt. Och äta K Special till frukost i två veckor för att man gick ner en jeansstorlek då, jag tyckte det var så äckligt, så äckligt! Och jag kommer så väl ihåg att jag ofta tänkte att jag ville lura tjejerna i min klass att killar tyckte det var snyggt med tjocka lår, och medans de fick tjocka lår skulle mina bli smala. Och den gången Josefine sa att de som är smala när de är små blir tjocka när de blir stora och att tjocka blev smala, usch vad glad jag blev då! Och när de andra längtade efter rast var det en pina för mig, jag hade inte någon att vara med, jag tyckte om att stanna inne och läsa. Nej usch, jag blir helt depp när jag tänker på det, jag har nog aldrig haft riktigt friska tankar...