som en berg-och-dal bana
Tankarna tog över kring middan. Jag åt inte köttet pappa grillat eller wasabimoset, men drack min mjölk och hällde i mig näringsdryckerna, det gjorde jag. Jag försökte verkligen hålla humöret på topp, mamma hade kalas och då ska alla vara glada. Allt blev fel och det skrek i mitt huvud, tack gud för att du befallde Marika att skicka ett sms och fråga om jag ville komma. Tankarna flög sin kos, även om det blev några för många "måsten" inblandade. Och jag vet att jag var en riktig surkärring där, med Marika och Oscar, men usch vad det hjälpte!
Som jag sagt en biljard gånger, jag vet inte vars jag vill komma eller vad jag ska skriva, bara att... tankarna kommer och går, och man överlever. Bryt mönstret och gör något annat, tvärtom, hur svårt det än är. måste lära mig det.
Är egentligen stressad nu, men eftersom jag redan skrivit klart gympaplaneringen till imorgon tillåter jag mig själv att slappa vid datorn en stund, innan jag springer upp på rummet och slår in mammas present.
Är jag inte ensam om att inte veta när man ler på riktigt eller när det bara är fejk? Jag känner mig glad, men ibland så vet jag inte själv?...
Marika skrev:
hihihi jag tycker inte alls att du var sur ♥
oscar skrev:
jag märkte inte ens att du var sur:$ förlåt..
FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG: [email protected]
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
