jag är inte perfekt
Nu kommer inte ett helt superpositivt inlägg, har funderat ett tag om jag borde skriva eller inte, men kom fram till att ingen är perfekt, alla har dåliga dagar.
sommar -09
Har gått hem från skolan, mådde så galet dåligt, hela jag kokade av ångest och tårarna var inte långt bort. Jag har inte tränat på hur länge som helst, inte förra veckan, den här veckan blir det nog inget, och så ställs gympan in idag... Och det där dumma fysikprovet som bara förstörde, jag kunde inte ett dugg!
Förstår inte riktigt hur min hjärna fungerar? Ett prov gick hemskt dåligt, och så går jag omkring i över en timme och tänker en massa skittankar som jag inte vill ha, men som jag ändå inte kan göra något mot. Jag vill vara helt perfekt, med MVG i alla ämnen, en jättebra kompis som alltid finns där och som alltid är snäll och trevlig, sätter sina egna behov efter alla andras. Jag vill se perfekt ut, inte sådär äckligt perfekt, bara som så att man får en känsla av att "hon är bra". Jag hatar mina tankar. Jag önskar nästan att jag vaknar upp och inser, det var bara en mardröm. Jag kan få komma ihåg alla känslor och tankar, så jag vet vad det innebär att vara sjuk, men just nu känns det som om jag inte orkar med ångest, jag orkar inte mer tankar. Jag vill redan vara klar med min behandling, jag vill kunna ställa mig upp nu och ha lämna ätstörningen och allt vad den tillför i soffan. Oturligt nog är det inte så lätt...
sommar -09det enda jag ser när jag tittar på den här bilden är att jag verkligen mådde dåligt när bilden togs, jag var helt uppslukad av mina egna tankar, jag la inte märke till omgivningen.
fas 2
Självklart kan jag berätta lite mer om fas 2 behandlingen! Eller DBT som det blir för mig, dialektisk beteendenterapi. Egentligen vet jag inte så hemskt mycket själv, jag vet att de i höst kommer starta en slags mellanvård för ätstörda på öppenvårdsmottagningen i Umeå, ett 8 veckors program där man var tredje vecka tillbringar dagen i en korridor, äter tillsammans men det är inte maten som det fokuseras på, det är tankarna runt omkring. När 8 veckors peridoen är slut fortsätter man träffa samma tjejer/killar i gruppterapi, vilket egentligen är den "stora behandlingen". Man jobbar med relationsfärdigheter, att stå ut när det är jobbigt, medveten närvaro (mind fulness) och att lära sig reglera känslor, s.k wise mind.
Jag är extremt peppad eftersom det här är det närmaste en bra behandling jag någonsin fått, och att jag äntligen ska få jobba med alla tankar, de som förstör! För lite mer än ett år sen åt jag allt, men tankarna var kvar och jag nobbade BUP i Skellefteå, så äntligen så får jag verkligen jobba med dem! För att få börja fas 2 behandling måste man ha kommit ur svälten, lärt sig äta det mesta och ha ett någorlunda fungerande liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer? Är det någon som har gått/går i DBT behandling får ni gärna hjälpa mig fylla i luckorna!
jag vill så gärna att ni ska förstå...
Jag får damp varenda gång jag hör "kolla så smal hon är, hon har säkert anorexi" eller "hon kan ju inte ha anorexi, hon är ju inte smal!". Jag vill bara ruska om dem och skrika, det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet!. Som sagt, bara för att man går upp de förlorade kilona försvinner inte anledningen till varför man gick ner i vikt. Jag vet att jag inte alls är lika sjuk som jag var för ett år sen, då svälte jag så fort jag fick möjlighet, räknade varenda kalori och kunde sitta i evigheter och läsa kaloritabeller. Det gör jag inte nu. Istället ägnar jag den tiden till att vara med vänner, vilket jag mår så mycket bättre av! Men samtidigt, tankarna kvarstår, jag skulle nog vilja påstå alla, men de är inte lika starka, jag har byggt upp ett litet försvar som orkar stå emot, oftast. Jag har skaffat den motivation som behövs för att inte svälta när det finns möjlighet, den styrka som behövs för att inte ägna varje vaken minut åt att träna. Men jag har en lång väg kvar, även om jag är uppe i vad de kallar normalvikt (om de finns en sådan!) så har jag inte ens påbörjat den långa behandlingen, än är jag bara i det första stadiet, här och nu, stabilisera vikten och motivationen.
Jag önskar jag kunde skriva ut varenda liten tanke som rusar genom hjärnan, för att få er att förstå, eller i alla fall förstå att det inte alltid är bra. Nu är jag i för sig inne i en riktig må bra period, men bra för mig är nog inte bra för dig, tror jag? Jag säger absolut inte att det inte är värt att gå upp i vikt, börja äta allt och lite smått påbörja en behandling, verkligen inte! För det är värt så mycket, så mycket! Jag kan ändå ha ett fungerande liv, vilket jag inte hade för ett år sen, då jag var inlåst på en avdelning, utan någon kontakt med omvärlden.
helt galen känner jag mig ofta...
blablablaaa
Jag har tänkt på en sak, jag tycker min blogg är rätt knäpp faktiskt. Jag typ skriver lika oseriöst och knasigt som jag är, på riktigt, men samtidigt vill jag få in lite sjukdom, hur det känns och så, men samtidigt, om jag skriver för mycket sjukdom blir jag av med bloggen. Och så framstår jag som om jag vill stoltsera med att jag är sjuk, och så blir det säkert lite pro-ana över det hela, och jag vill inte lämna ut mig själv fullständigt. Men ändå, jag vill så gärna berätta för er hur det kändes, inuti, när jag skulle äta den där hamburgaren men det misslyckades, hemskt gärna vil jag få folk att verkligen förstå, förstå att det inte bara är att äta eller inte äta. Att det är så jävla mycket tankar som hindrar en i allt man gör, även om jag säkert uppträder som en frisk människa har jag mina beteenden, mina måsten. Jag vill verkligen berätta om dem, men jag vågar inte, inte för någon, för då får jag ju inte göra dem längre. Åh, haha, det här skulle jag inte ha skrivit, nu blev det sådär triggande igen.
Vad tycker du? Frisk som sjuk, vad är triggande, vad kan jag skriva?
Säg till på direkten när det blir tokigt, det spelar ingen roll om du är ensam, har jag sagt eller visat något som fick dig att må dåligt har jag säkert förstört en hel dag, om inte mer.
snart åker jag ner till Umeå över dagen, invidual och familjesamtal. efter varandra!
omg, nyss exploderade det en lampa bredvid mig.
Haha, jag måste typ varna innan jag skriver, jag tänker lite för mycket på lite allting, så nu kan jag nästan lova att det blir hemskt djupt.
Vi satt och pratade kring middagen (en av mina utmaningsmåltider) om livet, tänk att man bara lever en gång, och man kommer inte ens ihåg alla dagar! Tänk så många dagar som går till spillo av att ligga i sängen och vara febrig, gå omkring och vänta på ett samtal eller sitta och plugga på något man aldrig kommer använda.
Jag blir nästan rädd, jag har verkligen slösat bort 2 år av mitt liv, fast endå inte. Jag tror att det här kommer ge mig något när det är över, i höst är det tänkt att jag ska börja fas 2 behandling, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men man bygger typ upp ett försvar inför framtiden. Färdigheter. Och när jag blir "stor" vill jag nog jobba med ätstörda ungdomar, fast endå inte. Jag vill inte bli en sån där som kallar sig frisk men vägrar släppa taget om sjukdomen, som läser böcker, bloggar, prata med sjuka tjejer/killar och bara pratar och längtar tillbaka till den sjuka tiden, eller kanske inte längtar föresten.
Jag har ingen aning vars jag vill komma med det här, kanske bara att man verkligen borde leva livet! Eller? Tänk att leva i 80 år och varje dag tänka, det här kanske är min sista dag, jag måste göra allt jag är sugen på just nu, det håller ju verkligen inte! Gud vad jag tänker, hoppas att de uppfinner en offknapp i hjärnan!
Nu tänkte jag jobba lite med mina memoarer, det skulle vara awesome om jag kunde lämna in de när det fortfarande är påsklov, då borde jag få ett extra plus i kanten av min svenskalärare!
hahaha, moa som är happieface.
mamma berättade att vi hade varit hos farmor och farfar när våra kusiner hälsade på och jag ville jättegärna stanna och vara med dem, men det fick jag inte hahaha.
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
