Jag får damp varenda gång jag hör "kolla så smal hon är, hon har säkert anorexi" eller "hon kan ju inte ha anorexi, hon är ju inte smal!". Jag vill bara ruska om dem och skrika, det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet!. Som sagt, bara för att man går upp de förlorade kilona försvinner inte anledningen till varför man gick ner i vikt. Jag vet att jag inte alls är lika sjuk som jag var för ett år sen, då svälte jag så fort jag fick möjlighet, räknade varenda kalori och kunde sitta i evigheter och läsa kaloritabeller. Det gör jag inte nu. Istället ägnar jag den tiden till att vara med vänner, vilket jag mår så mycket bättre av! Men samtidigt, tankarna kvarstår, jag skulle nog vilja påstå alla, men de är inte lika starka, jag har byggt upp ett litet försvar som orkar stå emot, oftast. Jag har skaffat den motivation som behövs för att inte svälta när det finns möjlighet, den styrka som behövs för att inte ägna varje vaken minut åt att träna. Men jag har en lång väg kvar, även om jag är uppe i vad de kallar normalvikt (om de finns en sådan!) så har jag inte ens påbörjat den långa behandlingen, än är jag bara i det första stadiet, här och nu, stabilisera vikten och motivationen.