Förlåt, är det här triggande? För mig är det peppande, men jag kan tänka mig att en del mår dåligt för att de inte hade en knöl i armvecket, säg till isåfall!

Igår var jag och badade, gick på en promenad och träffade underbara vänner. Jag äter samma medicin men har gått upp 10 kilo sen förra sommaren. (Hemskt!!!) och istället för att frysa på nätterna sover jag i bara trosor för att inte svettas bort, nog för att mamma fick tjata på mig för att lägga undan duntäcket fryser jag inte alls. Sitter ute i den underbara solen som gör mig så glad och får mig att må bättre. Sitter dessutom. Mamma och pappa sitter några meter bort men jag valde själv att sitta här, ska nog lägga mig och sola sen. Vila lite. Jag har värre tankar nu än då. Nu är det Moa vs. Ana, då fanns bara Ana, då var det Ana vs. min omgivning. Det är värre att slåss mot sig själv, men jag kan få stöd av andra, förr fanns det ingen som stod på min sida, det var de andra tjejerna med ätstörningar som kunde hålla med mig om att det inte var nödvändigt att ta den sista tuggan, men idag vet jag faktiskt hur vitkigt det är, även om jag måste lämna den. Det var över ett år sen jag blev inlagd, det längsta sen jag blev sjuk. Iförsig har jag inte hållit mig borta från avdelningen på ett år, men jag hade mitt senaste inskrivningssamtal för ett år och sex daga sen.

Jag har det bättre nu, det har jag, men jag har fortfarande en bit kvar innan jag är i mål, jag vill vara hemskt tydlig med att jag inte är frisk, att det ni läser i min blogg inte är det friska livet. Inte än.