Oscar frågade igårkväll (efter ännu ett av våra femtielvatusenmiljarder deeptalks) om jag skulle vilja vakna upp imorgon och vara helt frisk, fri från alla tankar, ingen ångest och bara fullt frisk eller om jag vill kämpa i ett år till och sakta bli av med tankarna.
Herregud vilken jobbig fråga! Det självklara svaret borde ju vara imorgon, helt frisk, leva som alla andra. Men det känns som om jag kommer lära mig så sjukt mycket under de följande åren, både om mig själv, om hur andra tänker och mår och om sjukdomen i sig. Jag vill ju hjälpa andra, och då känns det självklart att jag suger åt mig allt jag hör som en torr trasa.
Jag känner mig inte "redo" att bli frisk nu, eller jo, jag vill det, för jag vill ha en framtid, men redan imorgon? Bara huxfluxfrisk? Läskigt...

För ett år sen var jag nyutskriven och vägrade äta frukosten för att jag inte fick äta mjölk och flingor eller dricka mjölk till istället för jucie. Imorse mätade jag upp min mjölk, tog en deciliter flingor som alltid och hällde i tallriken, strax efter att jag plockade fram ett glas och hällde ner apelsinjucie i. Det är den stora skillnaden, maten. Fortfarande måste jag erkänna att det inte är jag som styr kring måltiderna, det är Ana, men idag har jag ett litet skydd mot alla tankar och känslor som jag inte hade då.

Nej, fick jag välja kämpar jag i ett år till för att bli frisk, visst, jag gasar gärna på lite till för att bli frisk lite snabbare men det betyder samtidigt att jag måste utsätta mig själv för ännu mer ångest under tiden, vilket jag gärna tackar nej till.

Hur skulle du göra?

367 dagar sen. En lång tid. Och förändring har skett.