Hur är det nu? Hur är det med mig? Vad är det som händer? Jag tycker det är lite läskigt att berätta om hur jag mår såhär, tänk om jag säger för mycket? Tänk om jag berättar något som är hemligt, som mamma kommer berätta för min behandlare? Tänk om jag triggar någon? Ojojoj vad läskigt....

Samtidigt som det är bra är det jobbigt som tusan. Samtidigt som jag älskar skolan och trivs så himla bra med att gå Omvårdnads så är det sjukt jobbigt inuti mig. Skolluncher. Stämplad med en stor fet, röd FÖRBJUDET-stämpel. På ett sätt är det lite mysigt att få äta lunch i den lilla personalmatsalen, på ett sätt är det hemskt att äta mat som ingen har någon aning om vad det är i.

Samtidigt som jag älskar att få börja om på nytt, ny klass, nya lärare, ny Moa är det jobbigt. Jag vill ha det säkrat runt omkring mig, jag vill veta att när jag kommer hem från skolan ska jag vara med folk, jag vill veta att jag efter middagen ska fara ut i Skelleftehamn och busa med en hel bunt med människor.

Samtidigt som jag är så sjukt jävla less på att vara sjuk, att tacka nej när folk bjuder mig på godsaker och sen säger "det finns frukt om du vill ha?". Samtidigt skäms jag för att jag inte är sjukare än vad jag är, att det finns folk som är sjukare. Att jag inte i varje inlägg måste skriva något som bevisar att jag mår dåligt.

Samtidigt som jag vill bli frisk vet jag inte hur, när eller varför.

Jag vill gråta ut hos min behandlare, men det hjälper inte. Jag måste sluta tänka efter så mycket, sen Marika frågade mig hur det var har jag känt efter alldeles för mycket. Hela veckan har jag haft alldeles för mycket tid att tänka, tänka på hur jag mår, tänka på mat, tänka på träning, tänka på vad jag vill göra med mitt liv. Det är inte bra för mig, jag skäms över att säga att något inte är bra för mig, jag vill vara en boxningspåse som tål allt och lite till.

Nej, usch vad mycket det här blev. Det blev jobbigt. Nästa vecka ska jag berätta för mina nya classmates att jag är sjuk, även om de säkert redan vet.

jag fick rysningar :)

Är du säker på att jag inte skrev det där?.. Åh du skulle bara veta hur mycket jag känner igen mig. I allt. Jag är rädd för att alla ska tro att allt är bra igen, men samtidigt vill jag att alla ska glömma det som varit. Jag skulle vilja skriva något i varje inlägg som visar att allt inte är bra, men samtidigt vill jag vara normal för en gångs skull. Jag vill inte att det här stoppar mig mer, men samtidigt vill jag vara på djupaste botten. Det är knäppt. Superknäppt och världens dubbelmoral...



Men jag tycker du är superstark. Keep fighting!

Du är så stark Moa! Du är en sån fin tjej.

Styrkekramar

Det är absolut ok att ha en dålig dag, att få må dåligt ibland. Men jag hoppas du snart får känna dig gladare inuti <3

<33

Moa det är okej att må dåligt. Man måste få må dåligt för att sedan kunna må bättre. För om man aldrig accepterar att man mår dåligt, kan man aldrig heller börja må bättre.

Även fast det kan kännas som om hela världen förändras om man blir frisk, så är det faktiskt inte så. Världen är faktiskt så gott som den samma. Solen är lika gul. Molnen lika luftiga. Havet lika svalkande. Regnet lika blött. Du är fortfarande Moa. Den underbara, fantastiska personen du är.



För Moa, kolla på mig nu. Tänk tillbaka på hur jag var för ett år sedan. Jag mår så otroligt mycket bättre nu. Nej, det var inte alltid så lätt. Men den svåraste tiden var faktiskt när jag var som mest sjuk. För Moa, det är inget fel med att vara frisk. Man behöver inte vara sjuk för att vara speciell och bli sedd. För Moa, du är så otroligt stark och jag vet att du kommer klara det här. Vad som än händer kommer jag alltid finnas kvar.



Kommer du ihåg det här jag sa för länge sedan när du skrev att det kändes som om du skulle dö om du åt något extra eller vad det nu va? Det känns som om du kommer dö om du blir frisk va och går emot alla tankar? Men döden är inget farligt.

"When i die i'll go to heaven cause i've done my time in hell"- Nikki Sixx



<3

Förstår dig precis, går i tvåan nu, men förra året när jag började ettan trodde jag att allt skulle bli så mycket bättre för att ingen visste, som om det skulle bota min sjukdom. Det gjorde det inte, allt blev bara ännu jobbigare, för folk tog förgivet att man kunde fika, äta och skratta som normala människor. Det gick inte.



Jag berättade för mina närmaste, jag tror det blir jättebra om du gör det också, vännerna kanske inte alltid kan förstå, men det är skönt att de vet varför vi gör vissa saker på ett visst sätt.



Ta hand om dig gumman, du är otrolig! <3

Fin blogg:)

jag känner igen i mig vad du skriver. men moa gulle, du är värd så mycket mer än denna sjukdom. stampa på den, spotta den i ansiktet och säg åt den att lägga av! Jag och tusentals fler vill se den riktiga Moa leva!

SV: Men busmoa då!! ;] Men tack så jättemycket :]



Känner igen mig huuuuur mycket som helst i det du skriver!

Det är bland det svåraste jag vet. När det inte är säkrat runtomkring mig alltså. Men med att gå emot det osäkra går man framåt!