den obligatoriska årsresumén
JANUARI bjöd på fin början av året med myspersoner. Jag slutade jobba och började plugga ett basår bestående utav matte, fysik, kemi och biologi. Var livrädd inför det där, jag hade ju knappt läst det på högstadiet efter all min frånvaro som ätstörningen förde med sig.
Tog farväl av kompisar som for ut och reste och pratade om min ätstörning med en präst på en fritidsgård.
FEBRUARI var jag med bästisar, pluggade framför brasan iförd fleece varje kväll och lyssnade på MS MR konstant. I slutet av februari for hela familjen samt mina kusiner till Florida, USA, där vi startade i Miami.
MARS var semester för hela slanten. Vi reste runt i Florida, från Miami till Daytona till Tampa Bay, Orlando och Key West. Jag försökte mig på något slags pluggande där, med varierande resultat och insåg att det verkligen inte är att föredra att bo sex stycken i ett hotellrum. Förutom att bo alldeles för tätt inpå varandra var det en väldigt väldigt fin resa.
APRIL minns jag knappt? Visst är april ofta bara en transportmånad till våren och sommaren? Verkar som att jag och mamma var tvillingar på gymmet, att jag pluggade kemi och var på majbrasa. Tillbringade en hel del tid i Luleå med en viss mysperson.
MAJ var finmiddag, grillmys och en massa massa matteplugg. Med tillhörande jordgubbssaft. Läste klart matte 4, fysik 1, kemi 1 och biologi 1 i maj och var i en himla bra löparform. Sprang mitt första lopp och snabbaste mil (än så länge!) under stadsmaran, som förövrigt mest bestod av snö, hagel och spöregn. (Tips: bästa löparvädret!!)
JUNI startade med brännbollsyra och gick vidare med IVA-jobb. Fanny tog studenten och alla syskon var jätteglada för hennes skull :-)))))))
Unnade mig finsandaler och firade midsommar med Oscar i Sollefteå.
JULI är som alltid Stadsfest, som faktiskt bjöd på finväder! Bjöd braiga kompisar på sommarfika och var på mysig Nipyra. Avslutade juli med bästisar på den legendariska balkongen mitt på stan.
AUGUSTI var en toppenmånad!!! Helikoptertur och fjällvandring med Lisorna för att dagen efter åka mot Mallorca med Oscar, supermysresa!! Mitt basår började om men trängde in den numera årliga kräftskivan på vår nybyggda altan. Succékompisar har jag.
SEPTEMBER var månaden när jag ÄNTLIGEN fick ta bort mina halsmandlar! Efter ett par år av tjatande blev jag äntligen kallad och var livrädd. Gick bara fint och enligt operatören var det välbehövligt, och sen dess har de aldrig krånglat!
Marika och Oscar flyttade båda två till Umeå och började plugga, så vårt häng fick förflyttas till Skype men hann med ett besök innan månaden var slut.
OKTOBER innebär som vanligt födelsedag!! Firade med bästa vänner och blev utbjuden på finrestaurang av Oscar. Pluggade som en tok på dagarna och grät på kvällarna pga stressad. Självklart prioriterades tillbaka till framtiden-maraton in!
NOVEMBER startade i Sollefteå där jag och Oscar tillbringade något slags höstlov för att sedan fortsätta till halloweenfirande i Umeå med alla mina favvisar. Firade att jag hade fått nytt jobb! På IVA! I Sunderbyn!
DECEMBER slutspurtade jag pluggandet. Äntligen klar med matte 4, fysik 2, biologi 2 och kemi 2!! Påbörjade någon slags flytt till Luleå och Oscar, firade jul och fick finaste julklappar av alla (obs partisk).
2015 har inneburit val. Vad ska jag bli när jag blir stor? Var ska jag bo? Vad tycker jag är viktigt? 2015 har varit ett fint år, jag har varit kär och jag har lyckats med vad som kändes som en omöjlighet när året började.
2016 är så oplanerat som det bara kan bli, i vår vet jag vad jag gör men resterande halvan av året kan komma med många överraskningar. Och vet ni vad? Jag längtar!
om maktlöshet
"Du vet de som bor i de gula huset på gatan ovanför? Deras dotter är inlagd på BUP" De orden. Sammansatta i en mening. "Inlagd på BUP". Hjärtat slits i tusen bitar. Det ilar i hela kroppen. Magen vänds ut och in. Det svider, dunkar, bultar. Inget gör så ont som de orden. Sammansatta i en mening.
Det är svårt att förklara känslan. Har ni fått hjärtat krossat? Tyckt om en människa och inte blivit omtyckt tillbaka?Den känslan. I kombination med den vidriga ångesten av att inte ha pluggat tillräckligt kvällen innan ett prov. Gånger 10 ungefär.
Att relatera till den rädsla av att stiga innanför dörrarna till BUP's slutenvårdsavdelning. Att bli hälsad välkommen och att se en annan patient gråta tyst i soffan. Av den där doften, doften av ångest. Hela avdelningen doftar ångest och suicidtankar.
Och ångesten när de får en att äta för första gången. Eller när de tar makten ifrån dig och sondmatar dig. När ångesten inte är fokuserad till magen, utan springer fram och tillbaka i hela kroppen. När en inte står ut att vara i sin egen kropp. För att de gav en mat.
Att veta vilka oändligt många ångestattacker som väntar. Vilket arbete, vilken vilja och vilken kämparglöd som krävs. Att veta att på ett år eller två kanske det fortfarande inte är bra. Eller 10 heller för den delen.
Och maktlösheten. Att inte kunna hjälpa. Förändra. Ta smärtan ifrån dem. Att inte kunna säga något som kommer göra det lättare eller enkelt eller ogjort.
Kommer det alltid kännas såhär? Kommer jag någonsin kunna hjälpa? Utan att ätstörningsmonstret ska se sin chans att återta mark hos mig? Kunde inte jag få vara den sista som blev sjuk? Kan jag inte få bota? Ta bort denna vidriga sjukdom från denna jord?
Sånna gånger får jag en helt annan förståelse för hur det är att vara anhörig. Den maktlösheten. Till alla er: Ni gör det bästa ni kan! Så länge ni ställer upp och finns där och inte värderar så är ni fantastiska, och ni är starka.
Och till alla er som är drabbade: Det blir bättre. Det finns ett slut. Det är inte ditt fel. Och vet du? För varje gång som du utsätter dig för ångesten, genom att äta eller behålla maten eller inte träna, eller vad som, så blir ångesten mindre. Det kanske inte märks direkt, men det blir den, jag lovar. Och minns detta: du är fin som du är, din personlighet sitter inte i vågen eller centimetrar eller antal upphopp. Du är fin.
varsågod, 2014 genom moas iphone
Har hört att en ska göra årsresumeér efter varje avslutat år, så tänkte göra det också. (Okej lögn, kollade igenom mina gamla och insåg att jag inte vill glömma 2014 heller)
Januari
Inledde 2014 i Hemavan med Marika, Oscar och Rasmus. Åkte slalom, åt cheesestars och dansade på ett fullt dansgolv. Var en så himla fin resa, lajvade vuxna.
Januari var min sista månad som timvikarie så levde lite loppan (obs verkligen inte, jobbade så himla mycket både i kommunen och landstinget)
Januari var min sista månad som timvikarie så levde lite loppan (obs verkligen inte, jobbade så himla mycket både i kommunen och landstinget)
Februari
Fick schema i Bemanningen och njöt så oändligt av att kunna planera livet samt vara helledig vissa dagar, inte behöva oroa sig för att de skulle ringa ut en på morgonen. Oscar fyllde 20 och jag köpte snygga Nike Air Max. Och hade Unga Feminister-väska.
Mars
Internationella Kvinnodagen spenderade jag, Oscar och Mika på feministisk pub och kände mig som en äkta aktivitst. Annars jobbade jag på, och var mycket med Anton, som också fyllde 20.
April
(Ärligt, suger att inte ha ett bloggarkiv att gå tillbaka till, minns ca ingenting från hela våren??)
April var egentligen en dålig månad, var osäker på ca allt och grät mycket men hade fina kompisar samt lärde känna Maria och umgicks mycket med henne, Anton och Philip. Skrev ett ok högskoleprov trots noll minuters sömn natten innan.
April var egentligen en dålig månad, var osäker på ca allt och grät mycket men hade fina kompisar samt lärde känna Maria och umgicks mycket med henne, Anton och Philip. Skrev ett ok högskoleprov trots noll minuters sömn natten innan.
Maj
Sprang långt och mycket, var i min bästa löparform. Förevigade familjen E samt det bästa med månaden: att F! tog mandat i Europaparlamentet. Kändes som det fanns hopp om världen.
Juni
Var på Brännbollsyran med Lisa, Lisa och Oscar. Regnade, var lerigt och människor var så himla fulla och grisiga men var samtidigt så himla bra. En helg i tält med champagne ur plastglas.
Inledde sommarfesterna med Lisas 20årsfest som blev en succé, tror det kan ha varit årets första varma dag? Snurrade vidare på sommarfesttemat och satt på bakgårdar och drack monstervin (aka Chill Out rose). Frös sönder på Stadsfesten (obs jätteful bild men mmmm)
Inledde sommarfesterna med Lisas 20årsfest som blev en succé, tror det kan ha varit årets första varma dag? Snurrade vidare på sommarfesttemat och satt på bakgårdar och drack monstervin (aka Chill Out rose). Frös sönder på Stadsfesten (obs jätteful bild men mmmm)
Juli
Var i Byske på campingen med familjen + Anderssons och levde loppan i värmen. Sommarfestade vidare, var stamkund på Olles tak. Att jag jobbade heltid under denna period är ett mysterium..
Augusti
Var apvarmt och badade varje dag (är en badkruka egentligen). Ordnade en kräftskiva, nakenbadade lite för ofta, solade och någonstans därimellan jobbade jag, osäkert vart.
Tog två veckors semester varav en spenderades på Rhodos med Angelica, en himla bra vecka där alla bilder på oss tillsammans ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Solade, sträckläste böcker, drack vin, var på badpark och dansade oss igenom nätterna, en bra en.
Tog två veckors semester varav en spenderades på Rhodos med Angelica, en himla bra vecka där alla bilder på oss tillsammans ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Solade, sträckläste böcker, drack vin, var på badpark och dansade oss igenom nätterna, en bra en.
September
September handlade mest om att förbereda sig för valet, köra runt halva Skellefteå för att lämna ut valsedlar åt F! samt ha en stor politisk depression efter valresultatet.
Oktober
Inledde månaden med att Marika först fyllde 20, och dagen efter jag själv. Vi firade med att pynta Marikas mammas hus till en silverbomb, tvinga alla våra kompisar att klä sig i silver samt leka lekar som bara handlade om mig och Marika. Bästa. Gick upp från att jobba 80% till 100% vilket innebar ca noll ledighet (jobbade iofs heltid på sommaren också, måste ha varit något fuffens där). Avslutade den bästa sommaren och en väldigt bra höst med att trappa ner på mina mediciner, efter samma dos i 3 år. Mådde så himla bra.
November
...och tji fick jag för att tycka att livet lekte. I november andades jag ångest. Tröstade mig med Halloweenfest, Skellefteås första pridetåg någonsin och en dyr dator. Och mitt bästa köp på hela året: flisen (vet att det heter fleece).
Demceber
Julmysen avlöste varandra, både på jobbet och på kvällstid. Köpte mer eller mindre bra julklappar (min bästa: en Fuck SD-tygpåse åt lillasyster, det ska börjas tidigt). Fick finastefinastefinaste julklapparna, kom in på basåret och hade ångest över vad jag vill göra med livet, är ju egentligen nöjd med att få hjälpa sjuka människor.
Avslutade 2014 med myspersoner i vårt vardagsrum.
Avslutade 2014 med myspersoner i vårt vardagsrum.
Enligt tidigare årsresumé skulle 2014 handla om att bli vuxen. Det gjorde det, på många vis, men också om att tänka om, om att lägga om framtidsplaner när livet inte blir som en har tänkt sig. Men det handlade också om att bara vara 20 år, om att dricka vin flera gånger i veckan och fortfarande bo hemma. Om att vara ung och dum och ha ångest över mindre genomtänkta beslut. Om att ok:a ångesten.
År 2015 ska jag fortsätta i samma bana som avslutningen av året. Med många dumma beslut, om att inte stressa om framtiden utan ta den som den kommer.
År 2015 ska jag fortsätta i samma bana som avslutningen av året. Med många dumma beslut, om att inte stressa om framtiden utan ta den som den kommer.
Och kanske ska detta bli året när kroppsförakten övervinns och går över till någon form utav stolhet. 2015 får utvisa.
allting flyter
Hej vänner!
Har ni väntat på en uppföljning om hur det gick efter att BUP i Skellefteå införde remisskrav? (Mest troligt inte, men ni får veta ändå!) De har fortfarande Sveriges längsta väntetider. HÄR kan ni lyssna på vad jag har att säga (om ni spolar fram till 1:10) och om ni söker er vidare kan ni även höra vad Psykolog-Per (MIN gamla psykolog från avdelningen som utredde mig) tycker.
Annars då? Jag bloggar ytterst sällan på moasoutfit och jobbar heltid som undersköterska i Bemanningsbyrån på lasarettet. Livet är bra ibland och sämre ibland, men det är så små svackor nuförtiden. Kände senast i förra veckan "kan livet bli såhär bra?" och ville bara pausa i nuet. Allting flyter och ni är fina som klickar er in här trots att jag slutade skriva för 2 (?) år sen! Puss.
Bästa lillasyster på min födelesdag.
att vänta på akut vård.
Från och med 1 april inför BUP i Västerbotten remisskrav för att få bukt på de långa köerna. Tidigare har du som patient behövt vänta 30 dagar på en bedömning och sedan ytterligare 30 dagar på någon form av behandling.
Från och med 1 april ska du först vänta på att få en tid på din hälsocentral/ungdomsmottagning/skolhälsovård, där bli bedömd och sedan, om du är tillräckligt sjuk, vänta på att en remiss ska skrivas. Innan du börjar väntan på att få komma till BUP.
När jag var som sjukast hade jag inte kunnat vänta en vecka på hjälp. När hjärtat slår 40 slag i minuten finns det inte tid att vänta på en remiss.
För att få kontroll över vårdköerna ska hälsocentralerna ta de "lättare" fallen. Vem ska bedömma det? Jag bedömdes som ett lätt fall för att mina föräldrar sökt hjälp så tidigt. 6 år senare går jag fortfarande i samtalsterapi samt äter antidepressiva. Jag var inget lätt fall.
5 dagar väntade jag och mina föräldrar på ett första samtal på BUP. Vi hade säkert tur, men det behövdes. Jag skulle i den fasen av min sjukdom aldrig ha bett om hjälp eller erkänt hur dåligt det faktiskt var, och när det uppdagades sa ätstörningen åt mig att bli ännu sjukare, ännu smalare. För att visa att jag faktiskt mådde dåligt.
Ambivalens är en stor del av en ätstörning. Ambivalens till att vilja bli frisk. Till att vilja må bra. Till att kämpa. Den ambivalensen tror jag inte är tillåten att ha när en ska vänta på en remiss. När en frivilligt ska gå till hälsocentralen för samtal eller somatisk koll.
BUP har möjlighet till redan utprovade behandlingsplaner som har fungerat för många redan. BUP har tillgång till en slutenvårdsavdelning för de som behöver extra övervakning eller akut avlastning från hemmet. Från hälsocentralen har de tillgång till... Ja vad? Vissa hälsocentraler är inte ens bemannade med utbildad kurator eller psykolog.
Karin Lundström från Socialdemokraterna säger att skolan snabbaste upptäcker problemen för att de är närmast. Så var det även i mitt fall. Men de hade inga verktyg eller medel till att hjälpa mig. De hade heller inte tiden till det. Min skolsköterska var på minst 2 skolor till varje vecka. Och jag var inte ensam om att ha psykisk ohälsa.
Jag har tur som har två föräldrar som var både uppmärksamma, jobbiga och verkligen brydde sig om mig. Jag hade också tur som fick vård snabbt och allteftersom mitt vårdbehov förändrades, ändrades också min vård. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten att åka två gånger i veckan till Umeå för öppenvårdsbehandling eftersom de var duktigare där. Jag är tacksam för att jag aldrig har behövt kämpa för min rätt till vård.
Och jag är evigt tacksam att jag överlevde detta. Och att jag idag inte bara överlevde, utan faktiskt lever ett fullvärdigt liv.
tvånolltretton, året jag enbart gick iklädd landstingskläder
Januari
Januari 2013 inleddes med champagne på Soldatvägen, kvällen avslutades med Billys, popcorn och hamburgare i mitt vardagsrum.
Sista terminen på gymnasiet inleddes med praktik på Intensiven där jag trivdes som fisken i vattnet.
Februari
Var barnvakt åt världens bästa Hugo.
Och myste med Rebeccas Levi, blev kär.
Skaffade en efterlängtad industrial och kände mig ball.
Började jobba på demensboendet Solgården och tjänade "riktiga" pengar.
Mars
Årliga skidresan till Kåbdalis.
Som avslutades med några dagar i Ammarnäs med Antons familj.
Jag och Anton hängde mycket på Waynes efter skolan för att orka ta oss på 360 och träna.
April
Goa drinkar med bästis innan en utekväll.
Skellefteå AIK tog ett efterlängtat SM-guld och livet var på topp.
Maj
Löpte min första mil och var hur stolt som helst.
Bröllop!
Juni
Studentveckan drog igång och vi levde loppan utan tanke på morgondag.
VOC 3a
Jag och Anton gick balen och han var finast på festen.
VI TOG STUDENTEN!!!! Och jag var bara så nöjd att jag hade fixat hela gymnasiet utan alltför djupa dalar i måendet samt med absolut godkända betyg.
Var färdig undersköterska och var jättenervös för att jobba på IVA.
Juli
Stadsfesten
Och trästocks.
Samt vikariefest. Var ca bara fester och jobb i juli ser jag nu??
Augusti
Hade ångest över att vara arbetslös..men jobbade konstant i 12 dagar helgen efter.
Jag och Anton spontan-for till Rhodos och hade världens bästa vecka.
Var bisarrt kär i både jordgubbsmojitos och Anton.
Bra väntat på Arlanda.
September
For till Umeå med Marika och firade hennes pappa, farmor och faster.
Jobbade en hel del och hade aldrig fina kläder.
Tjejhelg i Umeå med mamma, Fanny, Filippa, Emmy, Ebba och Sofia.
Oktober
Jag och Marran fyllde äntligen 19!
Myste med Star Wars-maraton.
November
Var Superwoman på Halloween i hemmasydd mantel.
Var kär.
December
Hade fina skor (har)
Hade ångest över julklappar och myste med bra vänner.
Jobbade julaftonskvällen vilket var helt ok, syster och mamma tyckte nog det var värre än mig.
2013 har varit förändringarnas år. Lämna tryggheten med skolan och inleda någon form av arbetsliv (jobbar för tusan 100% varje månad, tack för det omvårdnads!).
Det är läskigt. Vad händer sen, vad gör jag nu, ska jag kunna detta, är jag vuxen nu? 2014 får utvisa.
Duktig Flicka-syndromet
Jag föds den 3 oktober 1994 som mamma och pappas första barn. Jag har brunt, lockigt och tjockt hår och blå, intensiva ögon.
Jag är mormors första barnbarn och får mycket kärlek. Jag är det första barnet i mina föräldrars kompisgäng och får även där mycket uppmärksamhet.
Jag är en 52 cm lång bebis och föds in i en snäv könsroll som innebär att jag är mitt utseende, inte mina prestationer.
1 1/2 år gammal föds min syster Fanny. Jag pratar mycket och tar plats, men Fanny är liten och söt och får mer uppmärksamhet. Men jag anpassar mig. Jag hjälper mamma att sköta henne, försöker leks med dockor med henne och diskar ibland. För jag är duktig. Och får beröm.
5 år gammal uttrycker jag att "det blir jobbigt med ett tredje syskon, det är så jobbigt att ta hand om dem". Men när Filippa föds håller jag henne gärna och försöker hålla ställningarna när mina föräldrar inte har tid.
Jag är lill-gammal och vill göra alla till lags.
När jag börjar skolan får jag beröm, jag kan redan läsa mycket och bra och försöker vara alla till lags. Jag tycker om uppskattning i form av kramar, men pojkarna i min klass ropar högre och får därmed frökens uppmärksamhet.
Jag går i trean och har redan lovat mig själv att gå ner i vikt. Ta bort smöret på mackorna. Jag tränar fotboll, innebandy och rider varje vecka.
I skolan är jag duktig och för börja med nästa årskurs mattebok i förväg.
Lärarna säger att jag måste höja rösten och prata mer, men jag är en Duktig Flicka och sitter snällt på min plats och hjälper läraren att tysta de högljudda klasskamraterna.
Jag är tolv år och går i sjuan. Jag har börjat äta mindre för att gå ner i vikt. Jag får bröst och kroppsbehåring tidigt, vilket jag skäms över.
Jag frågar mamma snällt om jag kanske får låna hennes rakhyvel och kanske vi kan köpa en bh på stan, men jag betalar, det är klart.
Jag tystnar ännu mer i samband med minskat
matintag, men trots näringsbrist skriver jag bra på prov.
Vårterminen i nian. Jag har legat på barnpsyk nästan konstant i 1 1/2 år. Jag är livrädd för människor och att inte göra dem nöjda.
Trots att jag missat så mycket skola läser jag in alla betyg och kommer gott och väl in på gymnasiet.
Under min sjukdomstid har jag varit arg, skrikit, klöst och sparkat av ångest. Men mot personal och medpatienter försöker jag alltid vara trevlig. Jag får mer beröm. För att jag får alla att känna sig omtyckta.
Har jag däremot varit "dum" skadar jag mig själv. Svälter, skär och hetstränar.
18 år. Jag röker ibland, dricker för många drinkar då och då. Jag skriker, säger nej när mamma ber om hjälp och säger sådant som inte passar sig.
Jag sätter mig in i feminism, vänsterpolitik, klasskillnader och normer. Jag går emot och försöker bota Duktig Flicka-syndromet.
sagan om skulden och skammen.
Skulden. Skammen. Ni känner igen känslan? Den som gnager ur er inifrån, från tårna och uppåt, vidare, för att tillslut ta över alla era tankar. Som ett virus, som inte går att bota.
När jag var som sjukast mådde mina anhöriga dåligt på grund av mig. Mina föräldrar orkade inte. De orkade inte mig. De orkade inte med en sluten avdelning. De orkade heller ibland inte med livet.
Mina syskon ville inte ta hem vänner, vem vet om det var full kalabalik och jag hade bestämt mig för att ta mig ut?
Den skuldkänslan. Att jag skadade de människor jag bryr mig om mest, både fysiskt och psykiskt. Den skammen. Att livet hemmavid hade kunnat se helt annorlunda ut idag. Så annorlunda att vi hade varit fem i familjen, med mig i en helt annan familj. Var jag så hemsk att inte ens de som alltid ska finnas där inte orkade med mig?
Men jag inser, jag inser att det kanske hade varit bra. Att få komma bort. Få försöka tygla ångesten. Bort från hemmet. Bort från barnpsyk. Bort från allt som innebar ångest.
Trots att det är många år sedan nu, påminner skuldkänslorna mig än idag, varje dag.
"Du gjorde det för att överleva, hade du inte gjort som du gjorde hade du inte funnits idag"
Tack vare min behandlare har jag insett att, trots alla jag skadade, så var detta sätt det enda. Jag gjorde det för att hålla mig vid liv. Och det är på grund av citat likt dessa som jag fortfarande går i behandling. Trots att det är fem år sedan jag blev sjuk.
om rätten till sin egen kropp.
Detta inlägg. Läs. Punkt.
Om hur patriarkatet påverkar psykisk ohälsa. Om hur min kropp inte är till för mig själv. Om att aktivt välja att bli frisk och att äga den egna kroppen. Om att övergreppet en gör mot sig själv påverkas av den manliga makten.
Läs. Punkt. Nu.
och jag är så tacksam för att jag är sjuk på 2000talet, med läkemedel och bra behandlingar.
Hur gör man? Hur gör man för att bli helt fri? Frisk? Kan man bara säga nej, jag vill inte mer? Eller måste man kämpa?
För varför ska jag kämpa? När mitt liv är ganska bra. Ett par ångeststunder då och då som slutar i gråt och självhat. Livet rullar ju på.
Jag tar mig inte tiden att aktivt välja friheten. Stå ut med ångesten. Andas in. Andas ut. Låta den passera och se att den dalar. Andas in. Andas ut. Acceptera. Inse. Andas in. Andas ut. Hitta det positiva i livet. I mig själv. Se att jag duger. Andas in. Andas ut. Gör jag det? Kan jag? Får jag? Vill jag?
Det är inget som hindrar mig, bara jag själv. Identiteten som ätstörd. Möjligheten att skylla dåligt mående på sjukdomen.
Men så mycket som jag inte vill ha mer. Ångesttankar. De höga kraven. Ärren på mina armar som personalen på IVA märker, men inte frågar om. Svårigheterna med portioner, mättnadskänsla och hunger. Att kontrollera sin träning. Kanske jag bör vara mer försiktig än jag är?
Det är svårt. Det där med friskheten. Friheten. Som jag vill ha, men inte vill kämpa för.
tre fina, equalize och att leva under lika villkor
Hej! Länge sen sist, jag tänker ofta att jag vill skriva av mig lite och helst av allt visa fina outfits. Som aldrig blir av. Ops.
Vad jag egentligen tänkte berätta om var en himla bra grej. Som många av er säkert redan vet tror jag på lika villkor för kvinnor och män. Jag vill tjäna samma pengar som en man, jag vill ha samma makt och sällan bli ifrågasatt på grund av mitt kön. Jag vill inte att mannen ska vara normen och att jag, på grund av mitt kön, ska vara mindre duktig eller kompetent till vissa saker. Jag vill att mina framtida barn ska få samma villkor, oavsett kön.
Mina tre fina vänner, Marika, Lisa och Frida tänker likadant och tog saken i egna händer. "Idag är vårt samhälle indelat i två specifika fack, tjejer och killar." "Men någon måste ju göra något, oavsett liten eller stor åtgärd och som man brukar säga "Rom byggdes inte på en dag"."
De bestämde sig för att designa tygpåsar för båda könen. Inga herrpåsar och inga dampåsar. Tygväskor, för alla. Att de dessutom är svinsnygga är ju bara ett plus!
I skrivande stund finns det tre tryck och redan den 14-15 mars går de att hitta dem på UF-mässan i Skellefteå! Annars går det att beställa via deras blogg: http://equalize.blogg.se tips!!
2012 i iphonebilder.
Januari
I början av januari lovade jag att 2012 skulle bli misstagens år och att jag skulle komma ut 2013 som en starkare människa, med självförtroende och en massa nya lärdomar. Vuxen skulle jag vara.
Annars hängde jag mycket med Marika, Lisa och Lisa och tränade som en tok, krigade mig igenom långa skoldagar som mestadels bestod av företagsarbete.
Februari
Februari var svinkallt och svinjobbig. Jag drack minst en latte per dag, morgontränade och var hemma från skolan för att ångesten åt upp mig. Min bok blev klar och kom ut till försäljningen vilket blev kaos. Sålde 100 böcker på 24 timmar och jag gick ständigt med minst 10 böcker i ryggsäcken utifall att någon skulle köpa.
Jag och Marika ordnade en succé 18-års fest till Oscar och jag, Marika, Lisa och Lisa bokade en Alanya-resa i augusti.
Mars
Mars betyder sportlov och sportlov betyder Kåbdalis. Jag krigade på med behandling på BUP men var till slut tvungen att vika mig, efter nästan 4 år på barnpsykiatrin blev jag vuxenpsykpatient, något av mitt bästa val någonsin. Fick den finaste utav behandlare och blev återigen motiverad.
Tog bort rälsen efter 1½ år och for på UF-mässa med alldeles för få böcker.
April
April blev soligt och skönt, påsklovet tillbringades i konstant sällskap med Marika och halv åtta-middagarna avlöste varandra. Min blogglust försvann och bloggen hamnade på is, vilket var så skönt, så skönt.
Maj
I maj köpte jag mig (äntligen!) en iPhone och en snygg bikini. Iphonen var dock ett bättre köp. Pluggade ihjäl mig i skolan och for två veckor till Kreta med familjen och levde loppan. Var dock blek. Jätteblek. Och bränd.
Juni
I juni, lagom tills dess att vi kom hem från Kreta var det skolavslutningen. Jag fick stipendium för bästa UF-företag (tror jag? fick stipendium i alla fall höhö) och körde häst för första gången. Annars var det mest fest. Och tråkiga besked.
Stadsfesten kom och vi dansade arslet av oss till Veronica Maggio.
Juli
I Juli övningskörde jag massvis, började plugga körkortsteori och när jag inte gjorde det jobbade jag på förlossningen. Fick bevittna två underbara barn komma till världen!
Festerna avlöste varandra och trästocks blev en succé. I slutet av juli blev det jag och Anton♥
Augusti
Vår efterlängtade Alanya-resa blev äntligen verklighet med allt vad det innebär, äckliga gratisdrinkar och 40 gradig värme. Tyvärr blev den inte alls vad vi hade hoppats på, Lisa fick en maginfektion och hamnade på sjukhuset och vi andra hängde antingen där med henne eller hemma på hotellet med onda magar och feberyra. Resan blev i slutändan bra, men inte alls som planerad.
Skolan började om och nedräkningen till studenten hade börjat!
September
I september kapade jag bort min ombre-look och blev korthårig, skolan satte igång med vrålfart och redan från vecka 1 kantades dagarna av plugg, prov och inlämningar. När inte skolan åt upp mig gjorde körkortsteorin det och i slutet av månaden var det min och Marikas tur att köra halken, SÅ.ROLIGT.
Oktober
2 oktober fyllde Marika år och dagen efter var det min tur att äntligen bli vuxen. Just den dagen var jag bara så himla lycklig, fick finaste presenterna (en fjällrävenväska av Marika och Oscar!!) och på kvällen när jag tänkte bjuda mormor, morfar, farmor och farfar på ett litet kalas med en tårta så kom helt plötsligt alla jag älskar och när jag somnade var jag den lyckligaste människan på jorden. Dagen efter klarade jag körkortet och var odödlig.
Resten av månaden handlade nästan enbart om att köra bil, möjligheten att kunna gå ut på krogen och hur roligt det var att lyfta vikter, jag som alltid hatat styrketräning?
November
Jag var HarryP på Halloween och pappa blev kändis och skrev autografer. Halv-åtta pappa, och jag var så stolt, så stolt. Resten av månaden är fotograferad med en upp och nervänd iphone eller är för fula för att visas. Kan väl säga att jag pluggade, gick i behandling och helgerna gick åt till att mysa med Anton.
December
December betydde lucia, fotboll, julklappsshopping och äntligen julafton tillsammans med finaste kusiner och avslutningsvis hemma hos Rasmus med fina miner.
Mitt 2012 har varit bra, jag har vuxit som människa men är inte alls så vuxen som jag trodde att jag skulle vara. Jag sover fortfarande med nallen och är rädd för mörkret. Men vuxenpoäng till mig som kör och handlar åt mamma och pappa ett par gånger i veckan!
2013 vill jag bli fri, en gång för alla. Jag vill våga ta steget, vilja ta steget. Kom igen Moa.
back to basic med skjorta och bikboktröja
en av femtusen ångestattacker. (och ojdå, jag råkade visst blogga)
Hjärtat tar ett extra slag. Det kryper i fingrarna och pirrar i tårna. Tankekarusellen drar igång och det enda tungan kan forma är skrik. Det tar ont i hela kroppen och det finns ingenstans man hör hemma. Ingenstans där man känner sig trygg eller säker. Ångestmolnet äter upp dig.
Spring. Spring. Spring. Spring bort från allt vad panik heter. Slå dig fri från de räddande händerna. Sparka dig lös från de som vill hjälpa dig. Klös, riv och dra i allt du får tag i. Ta dig ifrån rastlösheten och sök skydd.
Skydd mot pirret i kroppen, skydd mot hjärtat som slår dubbla slag och skydd mot tankarna som inte går att stoppa, eller ens tänka färdigt.
Slå, banka, skär på varje synlig centimeter av hud. Känn smärtan. Den verkliga smärtan, som man kan peka på. Visa omgivningen hur ont det tar. Hur lite du står ut och hur mycket du måste ut ur din egen kropp. Kryp ur ditt eget skinn och ropa på hjälp, fastän det alltid slutar med slag i bordet som en treåring.
Ta emot det lilla vita pillret och invänta lugnet. Som aldrig kommer. För ångesten är alltid där. Som pirr i benen, som tankar som inte hinner få skärpa. Som en muller i magen och som en obehagskänsla i att vara sig själv.
Men du. Det blir bättre. Ångesten dalar. Och ångesten försvinner. Och ibland kommer den tillbaka. Som ett stilla regn en sen höstkväll.
jag hade två coola rubriker. en om teknikfesten igårkväll och en om världens bästa vampi. använder ingen av dem.
Och så har även jag inlett ett förhållande med Mr. Iphone och jag kunde inte älska det mindre.
Saknar ni mina coola blogginlägg tycker jag att ni ska checka in moaerikssonn på Instagram! Ta hand om er, vi hörs när vi hörs!
Saknar ni mina coola blogginlägg tycker jag att ni ska checka in moaerikssonn på Instagram! Ta hand om er, vi hörs när vi hörs!
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
