och jag är så tacksam för att jag är sjuk på 2000talet, med läkemedel och bra behandlingar.
Hur gör man? Hur gör man för att bli helt fri? Frisk? Kan man bara säga nej, jag vill inte mer? Eller måste man kämpa?
För varför ska jag kämpa? När mitt liv är ganska bra. Ett par ångeststunder då och då som slutar i gråt och självhat. Livet rullar ju på.
Jag tar mig inte tiden att aktivt välja friheten. Stå ut med ångesten. Andas in. Andas ut. Låta den passera och se att den dalar. Andas in. Andas ut. Acceptera. Inse. Andas in. Andas ut. Hitta det positiva i livet. I mig själv. Se att jag duger. Andas in. Andas ut. Gör jag det? Kan jag? Får jag? Vill jag?
Det är inget som hindrar mig, bara jag själv. Identiteten som ätstörd. Möjligheten att skylla dåligt mående på sjukdomen.
Men så mycket som jag inte vill ha mer. Ångesttankar. De höga kraven. Ärren på mina armar som personalen på IVA märker, men inte frågar om. Svårigheterna med portioner, mättnadskänsla och hunger. Att kontrollera sin träning. Kanske jag bör vara mer försiktig än jag är?
Det är svårt. Det där med friskheten. Friheten. Som jag vill ha, men inte vill kämpa för.
FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG: [email protected]
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
