Det var underbart på stan idag. När jag och Marika gick till en annan busshållplats (för att spara 4 kr) åt jag mitt apelsinmellis, när vi var på stan gick vi bara omkring, hoppade ut och in i provrummen, hade allmänt trevligt och märkte inte att klockan var långt över 5 när vi började dra oss mot busstationen. Det är underbart.

♥ Jag är ganska vig

Länge, länge var det min verklighet. Jag orkade verkligen inte leva, men jag var livrädd för döden. Jag tror egentligen att jag bara ville ha ett liv, något att leva för. Jag har det nu. Underbart! Visst, jag äter min medicin, och den hjälper, men min behandlare sa att mediciner inte ska börja plockas bort förrän till hösten, när jag har en lite stabilare plattform att stå på. För tillfället kan vi väl kalla det att jag står på ett frigolitblock, men när jag är frisk är det en stor järnplatta med höga kanter som gör att jag inte faller tillbaka ner i vattnet igen.

Jag hatar att psykisk sjukdom alltid är något dåligt. Jag använder det själv ibland så, men ångrar mig så fort tanken har lämnat munnen. Att alla är galna på psyket är inte sant. På avdelningen (nog för att de aldrig var folk över 18 år) träffade jag aldrig någon som var "galen". Det var många som skrek och grät, kastade saker och kallade personalen för dumma saker men ingen var galen. När ångesten lagt sig satt vi ofta ute i köket och spelade kort, såg film eller pratade om livet. En skötare sa att det var lite värre på vuxenpsyk, men det var för att det var underbemannat och alltid fler patienter än det fanns sängar.

Det är svårt att veta vad man känner. Är man ledsen eller är man arg? Jag tror de flesta har svårt med sånt, vi höll på en hel del på avdelningen med att analysera känslor osv. Man har sju grundkänslor, 2 positiva; glädje och intresse. En neutral; förvåning. Och så tre negativa; ilska, sorg, skam, leda, rädsla och avsky.

Hade två riktigt bra samtal idag, först ett samtal med min sjukgymnast för ovanlighetens skull, vi brukar bara yoga och snacka strunt under tiden, idag pratade vi om kroppar. Ni har säkert alla förstått att jag inte gillar min kropp, men jag vill inte skriva det. Läste någon stanns att om man skriver att man är tjock kommer folk se en som tjock, har faktiskt upplevt det själv. En tjej jag bara sett på bild sa hela tiden att hon var så enormt tjock, när jag väl såg henne på riktigt var hon ju jättesmal, jag visste mycket väl att hon var sjuk, men sjuk är inte lika med smal.
Aja, jag har bestämt att i sommar ska jag ha på mig bikini, korta shorts och linnen. Allt det där jag tycker är så snyggt, så snyggt, men när jag har på mig det skäms jag. Jag, Marika och Oscar har bestämt (eller jag har bestämt åt oss) att vi ska ha den bästa sommaren någonsin! Bada och sola så fort vädret tillåter, umgås med massa människor dygnet runt och verkligen ta vara på ledigheten! På två år har jag inte visat mig i bikini hur som helst. Förra året badade jag hemma i poolen, året före det blev det lite då och då men jag frös något så enormt, hela jag blev blå. Fick rådet av sjukgymnasten att så fort man börjar tänka "nu kollar alla på mina valkar", "hennes lår är smalare än mina", "de skrattar bakom ryggen på mig för att jag ens vågar visa mig" eller "jag ser ju ut som en albino, jag lyser vitt!" (Inget illa menat mot albinosar!!) ska man kolla på alla andra. Alla. Man ska inte värdera eller jämföra, bara kolla på olika kroppar. Någon är lång och smal, någon är lång och lite runt, kanske någon är en riktig muskelknutte? Några är säkert korta och tjocka men alla ser normala ut. Varje kropp är inviduell, ingen har samma förutsättningar eller tränar/äter lika mycket. Alla former och storlekar är okej, och allt är vackert!
Tänk att de som är korta har mer som ska rymmas på mindre plats, alla har samma muskler och senor och ben och allt vad kroppen innehåller och i en lång kropp har det större plats att vara på men bara för att du är kortare än 1.80 betyder det inte att du är tjock, du har säkert mindre kroppsfett än en lång person! (Herregud, nu låter jag som om smal är det enda som betyder något, så är det inte!) Jag vill bara säga att du är okej, du får springa naken om du så vill, men folk glor inte på dig för hur din kropp ser ut, du är den enda som ser"felen"!

Tänkte fylla upp era huvuden med massa böcker om ätstörningar som är värda att läsa. Jag älskar att läsa böcker om psykisk ohälsa, men för vissa är det bara triggande, om du vet med dig att du är lättpåverkad ska du kanske avstå! Aja, jag lär mig massor, det är därför jag läser dem, både för att känna mig mindre ensam men även för att lära mig hur det funkar med allting, varför osv.

Förr var jag livrädd för att folk bara såg mig som sjuk, samtidigt som jag ville vara "någon". Jag vågade inte börja kämpa för jag förstod inte vad jag skulle tänka på då, skulle det bara bli tomt eller? Jag hade ett samtal med en sjuksköterska på avdelningen, hon är verkligen jättebra måste jag säga! Hon förklarade att hon aldrig sett mig som "anoreximoa på avdelningen", när hon tänkte på mig såg hon ingen sond eller förknippade mig med kamper vid matbordet. Jag fick i läxa att skriva upp vad jag tyckte om att göra, hur jag klädde mig, hur jag ville vara och hur jag ville att en kompis skulle vara.

Hjärtat slår snabbt. Tankarna susar fram och tillbaka utan att egentligen bilda något logiskt. Svettningar eller varma händer. Det kryper i benen. Rastlöshet. Svårt att andas. Axlarna flyger upp till öronen och framåt.

För att kunna bli frisk måste man först förstå att man är sjuk. Jag har träffat många tjejer som är väl medvetna om att de är sjuka, väldigt tidigt i sjukdomen dessutom, medans vissa bara säger "jag fattar inte vad jag gör här". Det var inte alls länge sen jag insåg att det funkar inte såhär, ändå har jag länge vetat att jag är sjuk. Redan första inläggningen fick jag veta, eller jag hade säkert redan fått veta, men jag tog inte inte det. Jag bloggade om det, men förstod inte själv. I somras, eller typ augusti vet jag att jag satt med en skötare och sa, jag behöver aldrig bli frisk. Jag kan bara gå upp i vikt, eller bara lite så att jag inte behöver vara inlagd och så kan mamma och pappa servera kyckling och potatis för resten av mitt liv. Sen tänkte jag vidare, kanske när jag hade gått ut gymnasiet, då kanske jag behövde vara frisk, så jag kunde flytta hemifrån utan allt förstördes. Efter jul någon gång, då förstod jag att jag kan inte vänta, allt blir svårare för varje dag som går.
Varför skulle det bli lättare att äta sås om 2 veckor? Nej, det blir bara svårare, för då hinner jag gå och älta det och tänka på allt som kommer hända. Det är därför man aldrig ska släppa besticken när man äter, bara gapa, tugga, svälj och verkligen försöka att inte tänka på det. Jag tycker fortfarande mycket om att skjuta upp, men det är mest för att jag inte kommer vara lika motiverad om jag behöver äta allt som är jobbigt på en gång, även om det är så man får bäst resultat. Genom att verkligen köra rakt på, inga krusiduller.

Att jämför sig med DSM-IV kriterier för anorexia nervosa/bulimia nervosa/ätstörning uns är kanske inte heller super. Jag gjorde det ett bra tag, jag var sjuk om jag uppfyllde alla krav för anorexia nervosa, inte sjuk om jag "bara" uppfyllde ätstörning uns. Jag skulle nästan råda dig att inte ens jämföra dig med dig själv, typ att du var sjukare för 3 månader sen. Det är framåt vi ska se, för det är framåt vi ska!

En ny liten kategori, Moas Motivationstips, hiss eller diss?