Var på bibblan idag, lånade denna bok. Har bara läst ungefär 70 sidor, men jag är redan fast! Den är så bra och så hemskt beskrivande! Peggy Claude-Pierre sätter verkligen ord på det jag trodde jag var ensam om, som jag själv inte förstår. Hon har själv inte varit drabbad av ätstörningar men båda hennes döttrar har varit sjuka och har sedan öppnat ett eget behandlingshem och hjälp 100 tusentals flickor och pojkar, så hon vet verkligen vad hon pratar om!

Boken gavs ut 1999, men den är hemskt läsvärd, ätstörningstankarna har ju inte förrändrats radikalt på 11 år väl?

Peggy har en teori, som jag själv tänkt en del på, är att alla med ätstörningar har sedan en lång tid tillbaka aldrig varit riktigt snälla med sig själva, tänkt destruktivt eller bara gjort något bra för en själv det sista man gör.

Aja, tycker verkligen ni ska läsa boken, frisk som sjuk, anhörig som behandlare, eller bara allmänt nyfiken!