Hittade denna artikel i nya SOLO. Jag blir ledsen av att läsa det, på riktigt. Varför vill man vara just smal? Varför ska man ta till en massa trick för att bli smal? Varför kan man bara inte lära sig älska sin kropp? Kanske konstigt att jag säger det, men det är som... Smal är väl kanske inte anorexi. Anorexi är självhat.

Jag har länge levt efter allt man ska göra för att bli smal. Inte druckit läsk, inte ätit sötsaker eller godis. Inte ätit mer än 2 frukter/dag, alltid fullkorn, ingen sås, lite fett och mycket kryddor. Det spelar ingen roll, jag har lika fullt gått upp i vikt, visst, från början var det för att gå ner i vikt, nu äter jag så för att jag är rädd. Det är inte lika strikt längre och jag har utökat min tillåtet lista enormt, vilket är bra.

Men åh, jag vet inte riktigt vad jag tänker bara att jag inte fattar det. Jag tror både kropp och själ mår bäst när man äter som man vill. Inte trycka onyttigheter men heller inte tvinga sig att äta vissa saker bara "för att".

När mamma sa för ett bra tag sen att det är många, nästan alla, som inte tycker om sina kroppar var jag nära tårar. Varför ska jag då bli frisk, om jag hur som helst kommer få leva med massa kroppsnojor? Det känns hemskt....

Som sagt, jag vet inte vad jag menar med det här inlägget eller vars jag vill komma, jag vill bara som... ta ett steg i rätt riktning, smal är inte lycklig!