Framtiden har alltid varit min största drivkraft för att bli frisk. Att kunna få barn, att utbilda mig och hjälpa andra ätstörningsdrabbade. När jag mådde som sämst levde jag i framtiden, i önskan att vara någon annanstans. Jag gör inte det längre, och har inte heller något riktigt mål för att bli fullt frisk. För jag har en del kvar. Det där sista, som gör att jag kan leva ett fullvärdigt liv utan alltför höga krav på mig själv, äckelkänslor när jag ser mig själv i spegeln och att inte känna att jag är värd något annat än en soptunna att bo i.