Första vändan på avdelningen hittade jag på så otroligt mycket, jag skrek att jag inte kunde äta, att det bara inte gick. Jag skrek att medicinen inte hjälpte bara för att jag inte ville ha den. Jag skrek att jag inte kunde äta kvällsfikat bara för att det var så mycket tjafs kring de andra måltiderna. Jag skrek att allt skulle bli lättare om jag fick sonda själv, när min tanke hela tiden var att jag kunde få i mig några milliliter sondnäring mindre. Tack gode gud för att personalen inte var så lättlurade. Otur bara att man lär sig att ljuga mer, bättre och vid bättre tillfällen. Sista svängen kunde jag ljuga hur mycket som helst när jag egentligen skrek efter hjälp, jag ville att någon skulle se mig. Att någon skulle trösta mig och sitta med mig hela natten bara för att jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag är inte i samma sits som för ett år sen, men jag skriker fortfarande efter hjälp. Men om jag får den, då vågar jag inte ta emot den. Varför skulle jag vara värd den när det finns så många andra som behöver den mer än jag? Jag vill fixa det här ensam, men ändå inte, jag vill ha ett skyddsnät som jag kan falla emot, som kan rädda mig. Men jag vill inte ha med mig mamma och pappa nu när jag har kommit en bit, bara för att slippa se dem lida, för att slippa bråk och tjafs. På ett plan har jag blivit så mycket friskare, på ett annat är jag lika sjuk som när jag var som värst.