Har ni tänkt på hur många som faktiskt mår/har mått dåligt? Jag har smått börjat inse det, hur många det är som blir deppiga en vinter eller som har några ångestattacker då och då. Har ni tänkt på det? Hur vanligt det är? Men hur tabubelagt det är? Man ska låtsas vara perfekt och hålla uppe fasaden, man ska inte visa att man skriker inombords, att man har problem hemma eller att man just har legat under täcket och funderat på alternativ för att avsluta jordelivet. Förra veckan pratade jag och Stina om det och i veckan har vi haft lite deeptalk på lektionerna (och förra veckan, och veckan före det...) och det är sjukt många som har kännt sig enormt värdelösa och funderat på vem som skulle gråta på deras begravning. Tragiskt egentligen, att man inte "får" berätta det. Ska vi testa en grej? Ni berättar om ni har någon sorts "mörk bakgrund" eller någon sorts erfarenhet? Det kan vara att ni inte tyckte livet lyste så glatt en vecka förrförra hösten eller att din morfar gick bort och du funderade mycket på livet och döden. Det skulle vara jätteintressant att läsa, och jag tror att det visar att det faktiskt inte alls är många som går igenom livet utan en, två eller tjugo svackor. Tell me, ni kan vara så anonyma ni vill, och är det bara jag som ska få veta? Men skicka ett mail! moaasblogg@live.se, ge det en chans, jag tror det kan bli intressant!

Jag är helt livrädd för döden. Jag undviker verkligen att tänka på att jag någon gång kommer att dö och att inget är för alltid, för det slutar typ att jag gråter hejdlöst och paniskt... Så det är väl en "brist" jag har. Sedan tror jag att jag var deprimerad i femman. Vet inte ens varför, men jag mådde sjukt dåligt. Låg om kvällarna och funderade på hur jag skulle ta livet av mig och hur mitt avskedsbrev skulle se ut. Liksom, jag var elva år... Aja. Hoppas det var intressant att läsa ;) Skulle typ kunna fortsätta i evigheter och berätta x)

Hej! Alla har vi våra dåliga moments. det viktigaste är väl att vi kommer över dem. vill du höra lite av mina?

har precis opererat käken o det gör förjävla ont :P

sen har jag blivit misshandlat psykiskt av mina föräldrar i arton år. jag har haft anorexia. nu har jag depression. men för att vara positiv så blir det bättre. är så stolt över att jag faktiskt kan må bra!

Kram!

Du vet ju redan en del om min bakgrund, men jag kan ju dela med mig här ändå. Jag var väldigt deprimerad efter en hel rad av händelser som alla kom ungefär samtidigt och tillslut gav mig suicidtankar. Jag var inte långt borta från att göra verklighet av mina planer (speciellt efter bristande hjälp från proffs) då jag fick förslaget att ta hand om en utstött katt. Det tog inte många minuter för mig att processa denna idé och blev med katt dagen efter. Utan detta lilla lurviga liv hade jag nog inte funnits idag. Det låter kanske konstigt, men till saken hör att jag är en otrolig djurvän och tanken på att ta sig an ett djur i nöd för att sedan svika det finns inte, eller svika det genom att inte hjälpa det alls för den delen. En perfekt plan som lyckades! Jag kan fortfarande kortvarigt återgå till derpessionsstadiet vid tillfällen då jag känner mig sviken, orättvist behandlad eller väldigt väldigt ledsen. När min systerdotter dog är ett av dessa tillfällen då jag tog ett steg tillbaka i mitt välmående och några månader sedan dog min älskade katt (som räddade mitt liv) i en njursjukdom, vilket inte gjorde saken bättre. Numer kan jag dock relativt snabbt komma ur dessa svackor genom att tänka på allt positivt som finns i mitt liv, men samtidigt tar jag en viss tid på mig där jag får må dåligt. Jag tar styrka från mina nära och kära och ventilerar mina tankar i stället för att hålla dem inom mig. KRAM!