Jag älskar att ge folk komplimanger, men bara om jag menar det, nej men jag älskar att berömma folk för vad de gör bra, och jag vill så gärna att de ska ta in det, att de ska förstå att jag menar det! Men jag vet själv att jag inte tar emot komplimanger eller beröm. Julia gjorde en bra jämförelse idag, att det är som en sil. Man fångar upp de dåliga sakerna i silen och analyserar och tänker på den dåliga kritiken medans berömmet åker igenom silen och aldrig tas upp. För så är det verkligen! Jag kommer precis ihåg vilken outfit någon hade kommenterat att "jag passade i lite kurvor" men var det någon som skrev på samma inlägg att jag hade klätt mig snyggt eller att jag var fin, jag minns inte? Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att fungera så, jag är rätt övertygad om att det är ovanligt, utrotningshotat att fungera tvärtom; att de bra sakerna stannar och de dåliga åker igenom. Rätt skumt egentligen, hur blev det så? Vilket litet barn håller inte med när man säger att den är söt? Har aldrig hört någon som har nekat faktiskt. När blev det så? Var det när man fyllde åtta eller var det när man började skolan? Vad tokigt egentligen... Och vad superdåligt!...