denna dikt hittade jag på svenskan, ur en diktbok. så underbar, så sann. den tilltalade mig.
ANA
Vartenda litet käk
varje tugga
ska genast upp som kräk
för att sedan åter känna hungern hugga
Maten som kvickt vänder
Det som återstår är revbenens tydliga ränder
Benet, skinnet
är det som ska finnas kvar
enligt varje jävla ideal
Elsa TE2 - Kaplanskolan
Ur Tankens Trädgård -09

Fanny skrev:
Tycker också om denna dikt! Fin på ett "hemskt" sätt så att säga:)
ISABEL skrev:
SV: ingen jävla aning...
Känns som om all luft plötsligt for ur mig. Jag trodde att de kanske fattade, för jag försökte förklara hur jag känner inom mig. Men de ser bara till ytan. Jag försökte förklara hur svårt det är för mig att prata om vad jag känner längst inne, de sa att de förstod. Men ändå säger de att jag verkar ha ett bra liv.
Men inom mig, är det kaos. Jag kämpar varje sekund för att inte tappa greppet om allting, men sanningen är att jag glider allt längre ner varje sekund som går.
Känner mig helt förvirrad nu bara..<3
ISABEL skrev:
sv: o du vet moa... jag blev aldrig frisk från anorexin. tankarna finns kvar....
<3

FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG: moaasblogg@live.se