Hur fasen går det så långt att man tävlar i smalhet? För det är precis vad flickor och pojkar med ätstörningar gör. Eller okej, nu drar jag alla över en kam. Jag gjorde det. Och många med mig. Fyfasen vad jag skämdes när magen inte var platt, och självklart var jag tvungen att berätta det på bloggen. "Såhär ser min mage ut efter en måltid, uppsvälld" ungefär. Trodde jag att jag fick någon annan att må bättre då eller? Det enda jag gjorde var att berätta om alla fel på mig, för att folk inte skulle tro att jag tyckte om min "uppsvällda" mage. Jag tror att jag gör likadant nu, men jag är lite mer försiktig. Och vet ni vad min teori är? Att om jag berättar om mina framsteg, vad jag har gjort för att bli friskare, så kommer ni vilja bli lite friskare också. Vad tror ni? Det är läskigare att vara den som är "friskast av sina sjuka vänner". Det är riktig pain att vara den som är normalviktig när de andra är underviktiga, det är pain att vara den som äter 100% när de andra äter 10%. Det är hemskt att vara den som "bara" träffar sin behandlare en gång i veckan medans de andra har akutsamtal med läkare och andra behandlare flera gånger i veckan. Det är pain att vara den som man tror att sina ätstörda vänner tänker är fetast, eftersom man väger mest/äter mest/har minst samtal/behöver minst hjälp.