Vi satt och pratade kring middagen (en av mina utmaningsmåltider) om livet, tänk att man bara lever en gång, och man kommer inte ens ihåg alla dagar! Tänk så många dagar som går till spillo av att ligga i sängen och vara febrig, gå omkring och vänta på ett samtal eller sitta och plugga på något man aldrig kommer använda.

Jag blir nästan rädd, jag har verkligen slösat bort 2 år av mitt liv, fast endå inte. Jag tror att det här kommer ge mig något när det är över, i höst är det tänkt att jag ska börja fas 2 behandling, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men man bygger typ upp ett försvar inför framtiden. Färdigheter. Och när jag blir "stor" vill jag nog jobba med ätstörda ungdomar, fast endå inte. Jag vill inte bli en sån där som kallar sig frisk men vägrar släppa taget om sjukdomen, som läser böcker, bloggar, prata med sjuka tjejer/killar och bara pratar och längtar tillbaka till den sjuka tiden, eller kanske inte längtar föresten.

Jag har ingen aning vars jag vill komma med det här, kanske bara att man verkligen borde leva livet! Eller? Tänk att leva i 80 år och varje dag tänka, det här kanske är min sista dag, jag måste göra allt jag är sugen på just nu, det håller ju verkligen inte! Gud vad jag tänker, hoppas att de uppfinner en offknapp i hjärnan!

Nu tänkte jag jobba lite med mina memoarer, det skulle vara awesome om jag kunde lämna in de när det fortfarande är påsklov, då borde jag få ett extra plus i kanten av min svenskalärare!