Efter tre tandställningar, tjugofemtusen olika svälj/bit/ät-knep, en miljard påsar med tandgummiband och slutligen 1½ år med räls har jag äntligen fina tänder! Tandställningsfri är jag inte, än har jag nattandställning och en tråd bakom tänderna som håller ihop det hela, men det gör inte så mycket.

Äntligen, äntligen, äntligen ser inte mina tänder ut som hej kom och hjälp mig och det spelar ingen roll hur många tårar jag har fällt för att alla mina tandställningar tar så ont, hur många blåsor jag har haft i munnen och hur många gånger jag har varit hos tandregleringen och främst hur ont det tog att ta bort den, för nu är jag nöjd.

Istället kan jag ägna tid åt att oroa mig för att underbettet ska komma tillbaka, gluggen ska kika fram eller det ska bli allmänt kaos i munnen igen. Men det är luuuuuugnt.