Mika gjorde ett repotage om mig i veckan, eller rättare sagt: om min ätstörning och mitt ätstörda liv. Insåg först nu vilket jobb jag har gjort! Hur långt jag faktiskt har kommit!

Träffade min favoritläkare på BUP idag också, även där går det framåt, idag bestämde vi att min morgonmedicin ska börja trappas ner! Läskigt som tusan, har haft samma medicin sedan sommaren-09 och legat på samma dos i över ett år, och nu ska den börja försvinna. Har som sagt även trappat ner kvällsmedicinen och en medicin har vi reducerat helt! Och för att citera mig själv "jag skulle egentligen vilja ha igen lite medicin på kvällen för att sova bättre, men jag vill inte vara beroende och leva på mediciner, så det är bara att härda!" För precis så är det!

Det är galet hur det kan bli såhär, jag har kommit så långt men samtidigt har jag en bit kvar. Detta var min mardröm förr, att blogga om min ätstörning och knappt ha någon kvar typ. Ingen som syntes eller som jag var tvungen att visa i alla fall. Att vara normalviktig och äta själv, att ha ett normalt liv.

Fattar ni hur fel jag hade? Det syns inte på mig att jag är sjuk, men jodå, helt frisk är jag långt ifrån, men detta liv är ingen mardröm, det är allas dagdröm!

Vet inte vad jag ville med detta, bara att jag är glad att jag har återupptagit kampen och för att jag tar steg framåt.