När jag var riktigt sjuk, sjukare än jag är nu, mycket sjukare förstod jag inte varför jag skulle bli "frisk". Det skulle vara en kamp hela, hela vägen och jag skulle inte ens bli helt frisk direkt heller. Jag skulle behöva kämpa lite då och då hela tiden. Jag trodde inte att man kunde bli frisk. Jag trodde att man var en anorektiker eller eller en ätande anorektiker. Idag vet jag att detta termer inte används. Man är sjuk i en ätstörning, eller så är man frisk. Frisk från sin ätstörning, frisk för alltid, mår bra. Man är inte en anorektiker, man har en ätstörning, man har anorexi. Man är inte en bulimiker, hetsätare eller något annat, man har en ätstörning, man har bulimi eller hetsätningsstörning. Man är inte sin sjukdom. Man är mycket mer än sjuk. Jag har förändrats mycket sen jag blev sjuk, men det är jag glad för. Förr sa jag inte till när jag var ledsen eller arg, idag kan jag säga det, om jag vill. Förr tänkte jag inte så mycket på varken mig själv eller andra. Kanske var det för att jag var ung, jag var bara 12 år, 13 när jag blev sjuk. Kanske var det av något annat skäl. Idag vet jag bättre. Jag vet vad ilska, ångest och besvikelse är. Jag vet hur det är att må dåligt. Både av mina egna erfarenheter och det folk har berättat för mig, fina människor som tyvärr inte har halkat in på fel bana. Precis som jag gjorde. Jag tror inte att man kan förinta ätstörningar, det har funnits i alla tider. Man kan inte förinta psykisk ohälsa, det har funnits i alla tider. Däremot kan man göra det mindre tabubelagt. Man kan informera och lära folk om det. Skulle ni gilla om jag försökte berätta hur mina tankegångar har och ser ut? Det skulle jag kunna göra, om ni kan lova att jag inte triggar någon.