Jag har haft en tung dag, jobbigt familjesamtal där allt handlade om klassresan som inte ser ut att bli som jag har tänkt det. Det blir att kämpa i helgen och sen smida bra planer med min behandlare på måndag för att jag ska fara. För om min madre ska följa, då far inte jag.
Tänk er, om 10 år, då kommer mina klasskamrater komma ihåg mig som den där sjuka flickan som var borta hela högstadiet och sen följde hennes mamma med på klassresan. Jag vet att det kommer bli så. Jag vill bli ihågkommen som hon som var en riktig kämpe, som alltid var glad och snäll. Det kommer säkert hamna ett "hon med anorexi" där också, men det får vara okej. För jag har varit sjuk nästan hela högstadiet, men jag hoppas de kommer minnas mig som hon som började i behandling och blev bättre. En socionomstudent som var på avdelningen berättade om en klasskompis till henne som blev sjuk när de gick i samma klass, hon kom ihåg henne som den som var så glad, så glad, men sen blev sjuk och blev en helt annan människa, som åkte fram och tillbaka till sjukhuset, men när hon lämnade klassen lämnade hon den för att hon skulle börja en behandling, MHE kliniken tror jag hon for till.
Jag tycker det är rätt tragiskt att jag kommer lämna 9c om bara 2 veckor. Jag trivs i min klass, egentligen trivs jag med alla nior på Örjansskolan, det är lite synd att jag först nu har kommit tilllbaka på riktigt, och det är först nu som man kan umgås med alla lite huller om buller, det är inte så noga, bara man har kul.
Vi får väl hoppas att jag får en awesome klass på Balder också, och att man kommer fortsätta att ha kontakt och att träffa sina gamla classmates.