dock finns det faktiskt ett tillfälle då det är okej att äta allt, verkligen allt: när jag är med marika.
Varför ska det vara så jobbigt, det där med maten? Varför kan jag inte bara acceptera? Acceptera min kropp, acceptera mig själv och acceptera vad jag äter. Acceptera att det är okej att äta glass, ostmackor, mackor som smakar trä innan middagen, en massa extra potatis och örtsalt och en kladdkaka klockan 11 på kvällen? Usch, jag är så less på mig själv...
moa eriksson har inte längre ett förhållande med bup, umeå
Hängde på BUP i 10 timmar idag. Hängde på BUP i Umeå för sista gången idag. Det känns bra. Men läskigt. Om 2 veckor kommer mina behandlare, då är det över. Men nog ska jag fixa det nog, även om jag inte är frisk. Läskigt som fan faktiskt.
Men som världens underbaraste behandlare sa: påminn dig själv varje morgon att du är okej!
Hade även sista träffen med LIV tjejerna, gråter inombords, kommer sakna er massor tjejer♥♥♥
vad som däremot lever sitt eget lilla liv är min mage. funkar när den vill. jag har inget att säga till om.
Idag hade jag ännu ett samtal med Ergonomi-Ulla om hälsa. Tillsammans kom vi överens om att mitt liv är bra (inget nyhet) och själv insåg jag att jag inte har någon anledning att hata mig själv. Ändå gör jag det.
Inse Moa, inse. Du är värd livet. Ta hand om dig själv. Du är den enda som är livsfarlig för dig själv. Good Enough.
Jag har världens finaste vänner.
Jag är lättlärd.
Jag har ben som bär mig, armar som tar emot mig om jag faller och en hjärna som fungerar.
Jag har en familj som älskar mig. (lillebror gjorde frukost åt mig imorse, tack♥)
Jag har ett underbart svall utan alltför många klyvna toppar.
Inse Moa, inse. Du är värd livet. Ta hand om dig själv. Du är den enda som är livsfarlig för dig själv. Good Enough.
i hate myself and i wanna die, i hate my feelings too. i wanna change, i wanna change. prozac+ beskriver känslor bra.
Jag hade egentligen ett par inlägg som skulle bli toppenbra planerade, men Greys, trötthet och tårar förstörde det hela. Ska sova nu och förhoppningsvis vakna upp till en morgondag som jag orkar med. Orkar inte tänka på imorgon (är så pass gangster att jag inte har gummiband i tandställningen, just för att jag inte orkar bry mig). Ska dra igång min depplista och fortsätta prata med Lisen, tack♥
den ultimata ångestbilden...
moa: jag tar bussen tillbaka in till stan vid sex, vi ses imorgon! pappa: jag vet:( moa: ????? pappa: jag trodde att du skulle se hockeyn live och blev avis.
Jag har fan kommit långt.
För ett år sedan trodde jag att jag aldrig skulle klara av att vara ensam hemma, än mindre äta vanlig mat. Kyckling var mitt levebröd. Och att jag aldrig skulle kunna sitta på rumpan igen.
För tre månader sedan trodde jag inte att jag självmant skulle kunna ta uppstekt pannkaka med grädde och sylt till middag när alla andra redan har ätit.
Idag tror jag att jag aldrig kommer kunna älska min kropp. Eller tycka att det är okej att äta varje dag, varje vecka, 5 gånger per dag.
Kanske kan jag klara det? Kanske att jag äter 7 gånger per dag om tre månader, bara för att jag vill. Och kanske att jag tycker att min kropp är okej om ett halvår? Till och med älskar den om ett år? Kanske jag kan bli fullt fri och frisk utan dumma tankar?
För ett och ett halvt år sedan trodde jag inte att jag skulle vara av med sonden innan gymnasiet började, jag trodde att jag skulle stega in i klassrummet med en vit tjep på kinden.
oktober 09 - oktober 10 - klarade det!
För ett år sedan trodde jag att jag aldrig skulle klara av att vara ensam hemma, än mindre äta vanlig mat. Kyckling var mitt levebröd. Och att jag aldrig skulle kunna sitta på rumpan igen.
april 10 - juli 10 - klarade det!
För ett halvår sedan trodde jag att jag skulle äta med mamma eller pappa tills den dagen jag flyttade hemifrån. Då skulle de betyas ut mot en bästa vän/pojkvän.
september 10 - klarade det... för ett tag sedan!
För tre månader sedan trodde jag inte att jag självmant skulle kunna ta uppstekt pannkaka med grädde och sylt till middag när alla andra redan har ätit.
oktober 10 - mars 11 - klarade det!
Idag tror jag att jag aldrig kommer kunna älska min kropp. Eller tycka att det är okej att äta varje dag, varje vecka, 5 gånger per dag.
Kanske kan jag klara det? Kanske att jag äter 7 gånger per dag om tre månader, bara för att jag vill. Och kanske att jag tycker att min kropp är okej om ett halvår? Till och med älskar den om ett år? Kanske jag kan bli fullt fri och frisk utan dumma tankar?
och självklart ska den sjuka moa få bestämma: detta var inte ett inlägg som menade att jag är frisk och säger hejdå till anorexin nu. det var det inte. förlåt att jag säger det.
Mika gjorde ett repotage om mig i veckan, eller rättare sagt: om min ätstörning och mitt ätstörda liv. Insåg först nu vilket jobb jag har gjort! Hur långt jag faktiskt har kommit!
Träffade min favoritläkare på BUP idag också, även där går det framåt, idag bestämde vi att min morgonmedicin ska börja trappas ner! Läskigt som tusan, har haft samma medicin sedan sommaren-09 och legat på samma dos i över ett år, och nu ska den börja försvinna. Har som sagt även trappat ner kvällsmedicinen och en medicin har vi reducerat helt! Och för att citera mig själv "jag skulle egentligen vilja ha igen lite medicin på kvällen för att sova bättre, men jag vill inte vara beroende och leva på mediciner, så det är bara att härda!" För precis så är det!
Det är galet hur det kan bli såhär, jag har kommit så långt men samtidigt har jag en bit kvar. Detta var min mardröm förr, att blogga om min ätstörning och knappt ha någon kvar typ. Ingen som syntes eller som jag var tvungen att visa i alla fall. Att vara normalviktig och äta själv, att ha ett normalt liv.
Fattar ni hur fel jag hade? Det syns inte på mig att jag är sjuk, men jodå, helt frisk är jag långt ifrån, men detta liv är ingen mardröm, det är allas dagdröm!
Vet inte vad jag ville med detta, bara att jag är glad att jag har återupptagit kampen och för att jag tar steg framåt.
nya äventyr på g!
confession n:o 3: jag tycker om att äta ensam, det är mysigt.
Lagade och åt middag själv. Kyckling, couscous och ett berg av kokta bebismorötter stod på menyn.
Jag trodde att jag skulle ha tid att spela musik på högsta volym, göra en massa mer grönsaker och få till god mat. Kycklingen blev jättestekt, couscousen funkade, men jag hann knappt smaka, hällde i mig det och morötterna. Mmmm, godaste jag har smakat!
Jag har ju som sagt berättat att jag äter mer själv nu, och det blir mer och mer eftersom mina små vänner (förutom Marika) bor på alla andra ställen i Skellefteå än just i Skelleftehamn. Jag kan ta med mig lite nötter eller en macka och sen snylta lite mat av dem. Och visst, det kanske inte blir så mycket mat som det står på matprogrammet att jag ska äta, men vad spelar det för roll? Jag kommer inte att bli döende av det. Jag blir bara friskare av att ta eget ansvar och få ett friare liv. Men ska jag tacka för det? Jo, mina små guldflickor, tack för att ni är världens bästa♥
varför behöver jag denna sorts inlägg för att orka fortsätta? varför behöver jag skriva dem för att hitta motivationen för att bli frisk?
2008 var året jag insjuknade, redan i början av året skrev jag långa dagbokssidor om hur jag gick ner i vikt, om hur ledsen jag var och hur eländigt mitt liv var just då. Jag har små minnen, främst från min gammelmorfars begravning om ångest över mat och tankar om hur jag skulle slänga den osv. I juni var första gången jag klev in genom BUPs dörrar och i augusti var första gången jag lades in på barnpsyk.
Jag inledde året 2009 med att ligga på toalettgolvet och träna, för att sedan sätta mig vid datorn och säga "jag är frisk". Ingen bra start på det värsta året i mitt liv. Jag blev återigen inlagd under våren, 29 dagar efter att jag hade blivit utskriven blev jag återigen inlagd och tillbringade resten av 2009 som patient på barnpsyk.
Efter 7 månader av återuppvätskning, hundratals samtal, utredningar, medicinering och viktuppgång lämnade jag avdelningen för sista gången i februari-mars-10 och blev utskriven 2 månder senare.
Jag bestämt mig för att ha ett liv värt att leva, och nog fick jag det nog, från att ha haft det sämsta året någonsin till att ha de bästa året någonsin är ett kvitto på vad jag med rena viljan kan göra.
2011. Jag ska bli frisk detta år. Jag har fram till tjugofemte maj, sen slutar jag på öppenvården i Umeå. Om 2010 var mitt bästa år hittills så ska 2011 fan bli ännu bättre!
Jag har varit sjuk i ungefär 3 år, och visst har jag tagit många, långa steg framåt men nog har jag en bit kvar att vandra nog. Jag vill inte slösa bort 3 år till på att vänta på LPT papper, åka 3 timmar tur och retur för att få behandling, dammsuga bort hår som lossnar från huvudet, klä mig i tjocka lager för att slippa frysa eller att hata mig själv. Jag vill börja leva det liv jag har att leva fullt ut, jag har redan slösat bort viktiga år i mitt liv som jag aldrig kan ta igen. Det är nu det är dags, fastän ångesten kokar enda ut i tårna måste jag kämpa. Det finns hjälp att få, och jag måste ta emot den hjälpen.
Det är slut nu, om ett år ska jag inte behöva skriva ett liknande inlägg som börjar med "Jag har varit sjuk i ungefär 4 år.." för att hitta motivationen och bevisa att jag är villig. Om ett år är jag inte den jag är idag, om ett år vill jag tycka om mig själv och ha tagit fler långa steg mot det helt fria livet.
jag ber inte om uppmärksamhet, jag ber om förståelse. jag ber inte om långa kommentarer, jag ber er bara att acceptera.
Skit. Apa. En jävla skitdag är precis vad det är. For till Umeå. Hade familj. For hem. Pausade från gruppen idag, men är nog tillbaka redan på onsdag. Grät tills tårarna tog slut. Bestämde mig för en massa dåliga saker. Insåg att jag kanske gör fel val. Hatar detta helvete.
Jag måste bestämma mig om jag har tänkt bli frisk eller inte nu. Snart.
Jag pausade från kämpande samtidigt som vi tog jullov, gav det mig något? Nej. Det kan verka enkelt att välja att bli fri(sk), men nej, det är det inte. Satans jävla helvete vad jag hatar detta.
Jag måste bestämma mig om jag har tänkt bli frisk eller inte nu. Snart.
Jag pausade från kämpande samtidigt som vi tog jullov, gav det mig något? Nej. Det kan verka enkelt att välja att bli fri(sk), men nej, det är det inte. Satans jävla helvete vad jag hatar detta.
TOTALT JÄVLA MÖRKER.
what doesn't kills you, make you stronger. det skulle jag vilja ha intatuerat i samma storlek som mina ärr på armarna.
Nya vänner. En bättre relation till mina nära och kära. En starkare insida. Färre vänner. Missat "ungdomen" och år som jag aldrig kan få tillbaka. Inte gått ut högstadiet med fulla betyg. En dosett full med medicin. Oräkneliga månader inom slutenvården. Självförakt. Hjärtfel. Depression. Ångestattacker. Tvångstankar och rädslor. Tunnare hår. Självskadebeteende. Självmordstankar och några väldigt, väldigt, mesiga självmordsförsök. En ny Moa. Fått mig att ljuga och lura människor jag bryr mig om.
Detta är vad anorexin har gett mig. Detta, plus ungefär 100.000 saker till. På mindre än 3 år. Inte ens en fjärdedel är positiva saker, att jag har träffat nya, underbara människor, att jag har insett vilka vänner som var värda att behålla och vilka som säger hejdå varje gång man dippar.
Detta är vad anorexin har gett mig. Detta, plus ungefär 100.000 saker till. På mindre än 3 år. Inte ens en fjärdedel är positiva saker, att jag har träffat nya, underbara människor, att jag har insett vilka vänner som var värda att behålla och vilka som säger hejdå varje gång man dippar.
Ändå väljer jag att stanna kvar i den. Jag väljer att kämpa för att må bättre och bli fri, men jag kämpar inte helhjärtat. Långt ifrån. Men jag önskar att jag gjorde. Jag önskar att jag vågade, att jag kunde, att jag fick hjälpen jag behöver. Att jag kan ta emot hjälpen jag behöver.
Jag önskar mig ifrån detta helvete som jag varje morgon vaknar upp till. En dag. En dag ska jag vara både fri och frisk.
filippa: jag skulle vilja jobba som en springande brevduva!!!!!!
Tragiskt. Hemskt. Bedrövligt. Fruktansvärt. Det är precis vad det är. Ätstörningar alltså. Och Kissie.
Jag tycker Kissie är ganska så kul, redigerar sig själv så jääääävla ful och bara... provocerar som en galning. Men det slutar vara kul när hon överdriver om sin bantning, att hon äter barnmat och knappt en 10del av vad hennes dagliga intag borde vara. När hon stoltserar med sin viktnedgång och småflickor frågar henne om man är tjock om man väger 30 kilo. Alltså det är flickor som är i samma ålder som Filippa, 10 år. Filippa är ungefär hur fin som helst, uppkäftig, social och tror att hon vet allt. Hon står verkligen för vad hon säger. Men sitter hon där på sitt rum med pappas dator och frågar Kissie om hon är tjock? Kanske.
Ännu mer tårögd blir jag när jag klickar mig in på bloggar med små flickor som har ätstörningar. Flickor som är i samma ålder som Fanny, 14 år. Som "har gått från offer till frisk på 1 år". Som verkar så himla mogna och förnuftiga när man inte tänker på stavfelen, på deras lite tokiga meningar. (Ska väl inte säga att jag är ett underbarn jag heller men...) Jag känner igen mig något så otroligt! Jag var 13 år när jag började räkna kalorier. Jag googlade ätstörning+blogg för att läsa mig till om jag var tillräckligt smal.
Om jag inte är helt ute och cyklar så stängde blogg.se ner ett par proana bloggar när jag var i den branschen, varför händer det inget med Kissies blogg? Jag blir riktigt ledsen, finns det inget man kan göra?
Jag tycker Kissie är ganska så kul, redigerar sig själv så jääääävla ful och bara... provocerar som en galning. Men det slutar vara kul när hon överdriver om sin bantning, att hon äter barnmat och knappt en 10del av vad hennes dagliga intag borde vara. När hon stoltserar med sin viktnedgång och småflickor frågar henne om man är tjock om man väger 30 kilo. Alltså det är flickor som är i samma ålder som Filippa, 10 år. Filippa är ungefär hur fin som helst, uppkäftig, social och tror att hon vet allt. Hon står verkligen för vad hon säger. Men sitter hon där på sitt rum med pappas dator och frågar Kissie om hon är tjock? Kanske.
Jag vill verkligen bara gråta när jag läser det, att hon är en så pass stor förebild som småflickor som egentligen borde leka med dockor och hoppa hopprep ser upp till.
Ännu mer tårögd blir jag när jag klickar mig in på bloggar med små flickor som har ätstörningar. Flickor som är i samma ålder som Fanny, 14 år. Som "har gått från offer till frisk på 1 år". Som verkar så himla mogna och förnuftiga när man inte tänker på stavfelen, på deras lite tokiga meningar. (Ska väl inte säga att jag är ett underbarn jag heller men...) Jag känner igen mig något så otroligt! Jag var 13 år när jag började räkna kalorier. Jag googlade ätstörning+blogg för att läsa mig till om jag var tillräckligt smal.
Om jag inte är helt ute och cyklar så stängde blogg.se ner ett par proana bloggar när jag var i den branschen, varför händer det inget med Kissies blogg? Jag blir riktigt ledsen, finns det inget man kan göra?
tre små söta systrar.
ibland blir det en kväll som denna, när allt faller över, det blir för mycket. då överdriver jag, som i detta inlägg. jag tror att jag överdriver i alla fall...
Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att ha så fruktansvärt dålig självkänsla. Jag hatar att jag mår dåligt. Jag hatar att det jag tar ut min ilska på är maten och självskador i olika former. Jag hatar att jag inte har motivationen till att bli fullt frisk. Jag hatar ätstörningslivet.
Men jag tror inte att mitt så kallade hat är tillräckligt. Hade jag hatat ätstörningslivet, att vara sjuk, att må dåligt och att ha dålig självkänsla hade jag haft motivationen. Då hade jag sparkat mig ut, klättrat för livet, för att bli fullt frisk.
Tyvärr gör jag inte det. En sak går fel och den enda jag anklagar är mig själv. Det enda jag tar ut min ilska på är maten. Det enda sättet jag visar att jag är ledsen och mår dåligt på är att gråta och skrika.
Tyvärr gör jag inte det. En sak går fel och den enda jag anklagar är mig själv. Det enda jag tar ut min ilska på är maten. Det enda sättet jag visar att jag är ledsen och mår dåligt på är att gråta och skrika.
Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ta emot hjälpen. Jag skulle vilja kunna skicka ett sms till mamma och säga, jag mår skit, komochhämtamigannarsdörjag, jag skulle vilja gå till Marika och ge henne en fet, stor kram och gråta ut. Jag skulle vilja kunna träffa vem jag vill, ta hjälp av alla de hundratals som erbjuder sig att ge mig rätt hjälp. Att stödja mig. Tänk om jag kunde göra det. Men det är så svårt, för jag vill inte vara jobbig. Och nej, jag kanske inte är jobbig, men skulle jag väl komma igång skulle jag nog höra av mig mer än en gång per månad. Det skulle bli jobbigt i längden. Jag skulle bli jobbig.
Jag vill vara en sån där som gråter var som helst, när som helst, utan att skämmas. Jag vill vara en riktig kämpe, på riktigt! Jag har hört en miljard gånger att jag är stark, att jag är en kämpe, men jag är verkligen inte det!!! Jag förstår inte hur någon kan tänka det?
Jag vill bli frisk, men just nu känner jag bara hur jag inte fixar det. Jag skulle behöva mer hjälp, men det finns inte mer hjälp att få... Jag måste bara hitta motivationen och göra det själv.... Hur svårt det än ser ut att vara..
det rör sig så mycket där inne, som ingen ser. knappt ens jag själv.
smart brud för någon dag sen: "alltså.. jag fattar inte varför man tar nakenbilder på sig själv? det finns ju speglar?"
Nytt år. Nya möjligheter. Nyårslöften. Många svenskar väljer att sluta äta godis i årsskiftet. "Godislöfte". Varför?
Egentligen är det rätt puckat, om man kallar det godislöfte lär man ju inte klara att hålla det speciellt länge. Och varför sluta med något man tycker om att äta? Man får väl lära sig att äta med måtta eller helt enkelt sluta helt med allt vad godis heter, som pappas kusin.
Jag tycker det är aaaaasjobbigt att läsa/höra om folk som ska sluta äta godis, som måste börja träna eller äta nyttigare. Visst, svenskar i överlag måste och borde verkligen tänka på vad vi stoppar i munnen, mer närproducerat, mindre tillsatser och allt tjosan, träna, jorå det är väl bra. Men då måste jag också göra det. Usch vad lat jag är som inte tränar. Fy tusan. Och samtidigt som större delen av den svenska befolkningen kämpar för att inte äta godis kämpar jag för att börja. För att kunna ta en skål glass en torsdagsförmiddag bara för att jag är sugen. För att kunna äta den utan att få ångest och gå och älta de där skedarna med vaniljglass och noisettesås i veckor. För att inte använda den som argument för hur stor, tjock och äcklig jag är varje gång den diskussionen kommer upp.
Jag vill börja äta godis, jag vill verkligen! Jag vill sitta en fredagskväll med Marika och Oscar, se en film och ha en liten godispåse med mina egna favoriter och bara äta, inte tänka. Men är det inte lättast och bäst att aldrig börja? När så många vill sluta, varför börja när jag faktiskt inte har ätit godis på ett par år?
tre små glittrande tap på nyårsafton.
till mina tappra riddare med räls: kan tandköttet svälla upp när rälsen är nyinsatt? eller är det bara en känsla?
Det är skillnad på att vara motiverad och att vilja bli frisk från sin ätstörning. Just nu vill jag bli frisk, men jag är inte motiverad. Jag vill bli frisk och "få" allt som kommer med friskhet, men jag vill inte göra jobbet. Tyvärr.
Jag vill verkligen överösa er med motivationstips (även om jag får typ sämst respons på dem, men det bryr jag mig inte om!), jag vill ringa runt och maila till varenda svensk som har någon sorts erfarenhet av ätstörningar och göra bra intervjuer. Jag vill ringa Norran, Aftonbladet, DN och VK och säga "Interjuva mig! Skriv en följetång om ätstörningar". Jag vill starta en Facebook grupp som berättar om ätstörningar, som varenda svensk ska vara med i.
Men man kan inte predika om något man inte själv gör. Man måste leva som man lär.
Just nu gör jag inte det, jag glider med, gör som jag alltid har gjort, får jag ångest av något fortsätter jag inte, jag låtsas som ingenting och slutar upp. Som i helgen och förra veckan, det kändes som jag bara åt en massa onyttigt och drack en massa glögg som jag har inbillat mig innehåller litervis med socker (vilket det inte gör!!!!), kände mig fetast i världen och slutade, ska däremot äta gott under julhelgen. Vilket är nu.
I alla fall, under jullovet ska jag fortsätta som jag gör nu. Jag ska leva livet, sova halva dagar, träffa min två bästa vänner och de allra finaste klasskompisarna man kan ha, umgås med min familj och släkt, slösa bort varenda krona jag har, åka slalom och göra sånt som är kul! Och jag ska strunta i att utmana ätstörningen. Efter jul, när skola, behandling och allt som tillhör vardagen börjar om igen kommer jag åter med förnyad kraft!
Då ska jag vara sugen på livet, vara sugen på att utmana och kämpa, söka stöd hos några få utvalda människor som än inte har valts, bli motiverad som satan av de fina flickorna från LIVgruppen och faktiskt börja leva som jag lär. Först och främst leva, sen lära. Sen ska jag leva som jag lär. Om jag fortfarande vill.
fiiiiin bild från i somras. med "lisamoren" uttalet på fin.
jag däremot, är allergisk mot oscar, han framkallar känslor av att jag måste brottas. vilket jag gör.
Precis såhär känner jag inför att bli frisk, eller friskhet överhuvudtaget.
Det är ett medvetet val att inte skriva så mycket om sjukdom och sånt som rör min ätstörning här i bloggen på ett tag. Jag vet egentligen inte varför, kanske för att det aldrig blir så pass positivt som jag vill ha det. Jag har kommit en jävulskt bra bit mot att bli frisk, men inte tillräckligt lång bit för att kunna räkna mig själv som frisk, det är ett tag kvar tills dess. Allt det som skulle kunna räknas som sjukt händer i min hjärna och i mina handlingar, det syns inte på mig om man inte vet om det men jag tar ändå fruktansvärt illa upp när folk frågar om jag verkligen är sjuk längre.
Jag skulle kunna berätta om det för de i min närhet, t.ex. klassen, men jag vill inte bli sedd som "hon den sjuka", men samtidigt är det konstigt att bara försöka beskriva det på bloggen, där vem som helst kan läsa det.
Jag står inför ett val, känns det som, hur vill ni ha det, mina kära läsare?
Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. 
