Skulden. Skammen. Ni känner igen känslan? Den som gnager ur er inifrån, från tårna och uppåt, vidare, för att tillslut ta över alla era tankar. Som ett virus, som inte går att bota.

När jag var som sjukast mådde mina anhöriga dåligt på grund av mig. Mina föräldrar orkade inte. De orkade inte mig. De orkade inte med en sluten avdelning. De orkade heller ibland inte med livet.
Mina syskon ville inte ta hem vänner, vem vet om det var full kalabalik och jag hade bestämt mig för att ta mig ut?

Den skuldkänslan. Att jag skadade de människor jag bryr mig om mest, både fysiskt och psykiskt. Den skammen. Att livet hemmavid hade kunnat se helt annorlunda ut idag. Så annorlunda att vi hade varit fem i familjen, med mig i en helt annan familj. Var jag så hemsk att inte ens de som alltid ska finnas där inte orkade med mig?

Men jag inser, jag inser att det kanske hade varit bra. Att få komma bort. Få försöka tygla ångesten. Bort från hemmet. Bort från barnpsyk. Bort från allt som innebar ångest.

Trots att det är många år sedan nu, påminner skuldkänslorna mig än idag, varje dag.
"Du gjorde det för att överleva, hade du inte gjort som du gjorde hade du inte funnits idag"
Tack vare min behandlare har jag insett att, trots alla jag skadade, så var detta sätt det enda. Jag gjorde det för att hålla mig vid liv. Och det är på grund av citat likt dessa som jag fortfarande går i behandling. Trots att det är fem år sedan jag blev sjuk.