mamma; det är inte meningen att du ska kolla vilka skor marika har på sig, det var en hemlis att vi lånade dem.

Dag 28 – Det här saknar jag

Att bestämma själv. Att äta vars jag vill, när jag vill. Att sova vars jag vill, utan att ha med mig en hel väska med mat. Att sova till tre och gå upp och äta lunch utan att behöva ta igen den "förlorade" maten senare under dagen. Att följa någon hem från skolan. Att göra som jag vill.

Att vara kär. Bubbla i hela kroppen av lycka. Gå och vänta på fina sms. Vara glad och lycklig hela tiden. Fnittra som en sjuårig flicka.

Ny musik på Spotify. Min lista är död, under jorden, bortom all räddning. Inte ens min nya favoritlåt finns där.

Att köra moppe till Kallholmen klockan tre på natten utan att frysa. Säger väl sig själv. Sommar♥



+ en massa saker till, som är svårare att beskriva.


på ett sätt är jag jättearg på honom. på ett annat sätt vill jag att han ska säga förlåt. på ett tredje sätt vill jag att han ska tycka om mig. igen.

Dag 26 – Mina rädslor

Att någon i min närhet ska dö, spelar ingen roll om det är en kille från paralellklassen i nian eller någon helt annan. Fast värst skulle det vara om mamma/pappa/någon av syskonen/Marika/Oscar skulle dö. Jag har faktiskt gjort upp en strategi hur jag skulle göra om någon av dem dog. Skulle Marika dö skulle jag t.ex. bo hos Oscar.

Att Marika eller Oscar ska "byta ut mig" mot någon lite smartare, lite bättre, lite roligare, lite snyggare osv. Jätterädd är jag.


Att bli strålad av mobilen och då cancer. Rätt ofta inbillar jag mig att jag känner strålningsvågorna ut i kroppen, det sticks och tar lite ont, och jag känner hur cellerna får fnatt och blir cancerceller.

Mörkret. När jag ska sova måste jag lysa med mobilen för att "hitta" till sängen och intalar mig tusentals gånger att "jag är inte rädd". Min rädsla för mörkret, utom det utomhus och att bli våldtagen osv. kom faktiskt sedan jag blev sjuk. Rätt knäppt faktiskt.

Att dö. Det var nog det som räddade mig från att ta livet av mig för ett, två år sedan. Att jag är så rädd för att dö, för att missa något eller för att göra någon annan ledsen.

Att såra någon eller på något sätt få någon av må dåligt. Säger jag något taskigt om någon måste jag som "väga upp" det med någon snällt. Som t.ex. att jag säger att någon har fula brallor säger jag alltid "men hon är säkert snäll ändå!".

Att det ska börja brinna i huset och alla våra saker skulle försvinna. Och att jag ska råka göra något brott så att jag hamnar i fängelse. Jag förstår inte hur man kan råka göra något sådant, men jo, det gör jag.

Att jag aldrig ska bli frisk eller att jag kommer spurta upp i vikt om jag börjar äta annars än vad jag göra nu. Rätt konstigt att jag är rädd för att inte bli frisk, samtidigt som jag är rädd för att bli för frisk.

Att blöda igenom när jag har mens och att folk ska skratta åt mig.
Eller egentligen, överhuvudtaget att jag får folk att skratta åt mig. Hemska tanke!


direkt efter att jag skrev "sovinlägget" somnade jag. och sov i två timmar. mitt på dagen. och det var faktiskt två timmar. konstigt.

Gårdagens: Dag 24 – Det här får mig att gråta

Jag gråter jättesällan nu för tiden, men jag kan berätta om när jag önskade att jag kunde gråta.

När jag ser Dear John, P.S I Love You och andra tragiska filmer. Kanske Titanic. Grät en gång till Lejonkungen och en gång när jag läste När jag hör din röst.

När någon berätta en hemsk historia typ som deras bästa väns bror som dog i cancer eller så, då är det som passande att gråta.

När jag har ångest enda upp till öronen, varsomhelst, närsomhelst. Men nej, det kan jag inte längre. Vilket suger. Eller när jag är superstressad och allt går fel, istället blir jag superarg, vilket är jättejobbigt. Jag vill kunna gråta ut min ångest, se hur den rinner längst kinderna och försvinner.

När Marika gråter. Fällde en tår när Pia dog, men annars kan jag aldrig gråta när Marika gråter. Kanske för att vi aldrig har en anledning att gråta samtidigt.

När jag får ett "dåligt betyg" d.v.s VG eller lägre. Sjukt att jag blir missnöjd med det VG är ändå väl godkänt, mer än godkänt, om också är bra, egentligen.

Bara för att. Släppa och trycket utan anledning vore toppen. En on och en off knapp. Någon som kan uppfinna det?


när man väl sätter igång är det svårt att sluta, jag hittar ju massor med saker som får mig att må bättre! (denna rubrik handlar om inlägget)

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Oväntade gåvor och presenter, t.ex. en fin kommentar på bloggen, en fin bild, en teckning av ett sött litet barn, en kram eller den där tröjan som jag suktat efter så länge. Behöver inte vara något märkvärdigt!

En kram när jag är ledsen/upprörd/arg/sur/irriterad/ångestfylld. Finns inget bättre, även om jag säger att ingen ska röra min feta kropp så älskar jag att få kramar, bli kliad eller stryken på ryggen. En annan sak som funkar när jag har mycket ångest är att läsa för mig!

En eftermiddag i stallet, att få mysa med hästarna, eller ännu bättre: att få rida!


En onsdagseftermiddag mellan 15 och 17 d.v.s en träff med finaste gruppen LIV, finare, starkare, roligare, trevligare, mer motiverande flickor får man leta länge efter! Puss på er alla, saknar er!

När jag känner mig speciell och omtyckt. Som när mina klasskamrater önskar mig lycka till i Umeå och frågar hur det gick när jag kommer tillbaka. Eller när Marika och Oscar skriver smileysar med "näsa" i sms till mig, eftersom jag då kan se dem. Då känns det som om de tycker om mig!

En komplimang som går rakt igenom mitt "skal". Att någon inspireras av mig. Att jag lyckas omvända en dålig situation till något bra/lärorikt. Att jag skriver bra. Att jag är kreativ eller påhittig. Att jag har fina ben. Att jag klär mig fint.

Att få gå hem till Marika och möta upp Oscar och sen ha en toppenkväll. Eller egentligen behöver den inte vara toppen, bara jag får tillbringa den med de finaste vännerna man kan ha!'


Att få sova ut, somna i lagom tid och vakna kring 12 tiden nästa dag utan att behöva kämpa sig ur sängen. Bara ligga, sova lugnt och känna sig utvilad när man kliver upp.

När jag får leka med små, söta barn, t.ex. Linus och Elvis, Hugo eller något annat trevligt barn som bara älskar att busa! Och att kramas förstås. Mitt hjärta smälter varje gång Hugo säger "Ooa" eller när Linus skrattar. Och såklart när Elvis säger att han älskar mig ↓. Underbart!


En dag som är lagom fylld med härliga aktiviteter, som jag kan njuta av istället för att stressa. Att få gå i skolan och lära mig något intressant, att få träffa Marika och Oscar, att få hänga med någon klasskompis, att få fara till Stina eller att dra ihop ett helt gäng med kompisar hemma hos någon.


åhnej moa, du tog nattmedicinen för måndag, tänk om det blev fel, nu måste du vara vaken hela dagen för att se så att du inte får några biverkningar!

Gårdagens: Dag 22 – Det här upprör mig

Folk som tror för mycket eller pratar om sig själv hela tiden, aldrig en fråga om hur den andre mår, bara jag, jag, jag. Ännu värre är väl folk som "mår så sjuuuuuukt dåligt" men aldrig gör något åt det, de sätter sig själv i offerposition istället för att försöka göra det bästa av situationen. De sätter sig själv i ett lidande. (Berätta för mig om jag gör det, snälla!)

Krig, tragedier och hemskheter som människor själva har orsakat, eller typ cancer och sånt. Om någon berättar en hemsk "historia" får jag alltid hurrven och vill göra något för att hjälpa personen/-erna i fråga.

När en bra låt försvinner från Spotify, t.ex. den akustiska versionen på Love is on fire, huuuuur bra liksom? Eller när det tar år och dar innan en hyffsat ny låt kommer till Spotify, hur länge väntade jag inte på Body Bounce och Yeah 3x?

När man missar bussen som man måste hinna med, eller när busschauffören är lite sådär lagom puckad och kör iväg fastän man springer jämsides med den, alternativt när man inte får åka med för att pengarna inte räckte och man har glömt busskortet.

Man förlorar i Robot Unicorn Attack eller någon "trevlig" klasskamrat skriver till en i Facebook-chatten bara för att retas. VOC1a låter inte trevliga när vi sitter och spelar, snarare som om vi hatade varandra...

När jag inte får som jag vill eller när ingen lyssnar/de lyssnar men inte gör som jag vill. Eller när jag räknas som "för liten" för att ha någon åsikt, folk inte litar på mig för att jag är sjuk och har ljugit kring mat, träning och mående. 

... och ungefär en miljard saker till, som när trosorna skär in i rumpan, tröjan man har suktat efter inte finns kvar/är slut i rätt storlek, någon annan stökar ner på mitt rum, Fanny lånar mina kläder utan att fråga, jag måste kliva ur sängen olagligt tidigt, lakanen vrider sig fel när man ska sova, allt man gör går fel en dag eller man måste gå på toa och det är upptaget osvosvosv.
sjuuuuukt arg bild på mig. jag ser rikigt irriterad ut. om man hade sett mig.


skulle kunna fortsätta i all evighet om att berätta om roliga saker från när jag var liten och visa bilder som är tagna med våran coola digitalkamera, men det är nog bara jag som roas.

Ett tag sen: Dag 19 – Min barndom

Finns inte mycket att säga, jag räknar mig själv fortfarande som ett litet barn. Skoja!
Jag föddes den 3 oktober 1994 på Skellefteå BB, från den stunden älskade jag att äta. Skojar inte, jag var ett ätande barn. Gick upp i vikt i rasande fart men lyckades hålla mig fit med hjälp av dagliga springturer efter katten Mozarts svans. Okej, nu ska jag bli lite seriös, fattar inte vad som har hänt med mig.
Jag kommer inte ihåg ett dugg förrän jag var typ... 2, 2½ nått sånt.
Fanny föddes när jag var 1½ ungefär, vet inte om vi räknas som, vad det nu heter, syskon som är födda inom ett visst antal månader kallas för något speciellt, något med tvillingar typ...
Vi pussades och jag tvingade henne att leka mina lekar, Josef föddes 4 år efter mig... 2 november kanske? Jag och Fanny drog med han på utflykter över gatan så fort vi kunde, 1½ år senare föddes lilla Filippa, kommer fortfarande ihåg när mamma och pappa berättade att vi skulle få ett syskon och att vi inte fick berätta det. Gissa vad det första jag gjorde var? Sprang till våran granne och berättade det, söndagen senare berättade jag det för en random tant i kyrkan. Hon föddes och jag ville att hon skulle heta Lucia alternativt Saga, om jag inte fick slänga henne i soptunnan som var min ohemliga plan, ville inte ha en till syster.

Jag var ganska så lillvuxen när jag var liten, tog hand om mina småsyskon och hjälpte mamma så mycket jag hann. Jag gick aldrig på dagis eller hos någon dagmamma eftersom mamma blev gravid titt som tätt.
Jag hade mina tre, fyra vänner men sa att jag var utanför och grät på förskolan för att jag var minst. Redan när jag var så liten så hade jag många komplex och ville gå ner i vikt, vet att jag tänkte att jag skulle lura en tjej att det var finare med stora lår och smala vader så att hon skulle gå upp i vikt samtidigt som jag gick ner. Tragiskt, men sant. Jag jämförde, och gör fortfarande, mig mycket med Fanny, hon har alltid varit smal, söt och gullig medans jag var den "duktiga".

Jag hade en bra barndom, det hade jag, med föräldrar som verkligen brydde sig och hittade på roliga saker med oss, tyvärr hade jag väl redan då anlagen för att få anorexi eller annan psykisk ohälsa.
hm.. söta bilder. älskar mina vildvuxna ögonbryn och mitt härliga "babyhull".


jag ska typ ge en eloge till mig själv för att jag ens orkar skriva detta värdelösa inlägg, en ännu större eloge till er som orkar läsa det!

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Jag kan faktiskt inte säga att jag har haft någon favoritfödelsedag, så vi kan väl dra ungefär alla år jag någonsin har blivit äldre? När jag fyllde... fyra, fem kanske, hade jag en Mimmi Pigg tårta som var ungefär min högsta önskan då. En gång i tiden älskade jag glasståg också, som jag alltid hade. Vi lekte alltid den där leken när man ska gå runt stolar och sätta sig ner när musiken slutar, den gjort alla kalas till superdåliga, jag vann aldrig? Slutade alltid i tårar...

Hm... en gång fick jag en Karin Kanin av mina kusiner, som jag fortfarande har kvar, en gång fick jag en timmerlastbil av pappa som han hade köpt på ICA som jag jättejättegärna ville ha. Nått år fick jag en vinröd dockvagn som jag senare gav vidare till lillebror, han körde race med den.. 

När jag var mindre bjöd jag alltid samma vänner på mina kalas, Emmy och hennes lillebror Emil, Joel, Isabella kom någon gång, Mette, Josefine, Idah Nylén och Mathilda och hennes storasyster Amanda. Det var typ dem, alltid. Vet att Linnea Möller kom något år också, höhö.
2005

2006

2008

2008

2009

2010


hm.. jag märker nu hur extremt fotogeniska vi är. det finns få bilder som går att presentera, så pass fina är vi. typ.

Dag 12 – Min bästa vän

Min absolut bästa vän heter Maroska och brukar byta skepnad lite då och då, ibland blont, långt hår och ibland brunt hår med snelugg. Klär sig ibland i leggings och ibland i mörkblå jeans med ett skärp och vita sockar. I bloggen går h*n under psedonymerna Oscar eller Marika.

Marika Larsson och jag har varit bästa vänner i typ en evighet och ska vara det för resten av livet. Vi har så gått som gjort allt tillsammans (okej, nu lät det lite fel...). Vet inte hur många gånger jag har vandrat från och till Marikas hus, hur många gånger jag har knackat på dörren och klivit in och mötts av en hund med viftande svans. Hur många gånger jag har legat i Marikas säng och hur många gånger vi har skrattat så vi får ont i magen tillsammans. Jag kan heller inte räkna antalet tårar jag har fällt i tron om att Marika inte längre är min bästa vän.
Som tur var kom hon tillbaka och vi kom om möjligt ännu närmare varandra, jag vet att Marika tycker om mig (även om jag faktiskt inte kan förstå hur) och att jag alltid kan prata med henne. Det går faktiskt inte riktigt att förklara vad jag vill berätta. Marika är världens bästa och ni ska veta att ni bör vara avundsjuka för att jag har fått den finaste utav dem alla!
Oscar Pettersson eller Oscar Petterson som jag så ofta råkar skriva, har inte varit bästa vänner lika länge, men vad gör det? Occe är ungefär den mest empatiska människa jag känner som är så sjukt intresserad av ätstörningar, undrar, frågar och vill hjälpa. Oscar tycker och tänker en hel del, han vet inte riktigt lika mycket, men nästan. Oscar är en smart pojke som jag önskar att alla hade, vet ni hur toppen han är? Detta går inte riktigt heller att förklara, vi är jättesnälla mot varandra när det gäller självkänsla och sånt, men älskar att brottas och se Grey's.

Tack. Tack för att ni är mina bästa vänner. Tack för att ni vet vad jag behöver och vill. Tack för att ni får mig att må bra. Tack för att ni får mig att vilja bli frisk. Tack för att ni stöttar mig. Tack för att ni skrattar åt mina dåliga skämt och åt mitt fula skratt. Tack för att ni orkar med mig. Tack för att ni läser mina lame:a inlägg om er. Jag älskar er♥


fanny... det brinner... ojdå.. mammaaaaaa, mammaaaa, det brinner!!

Dag 10 – Min första kärlek

Kalla mig tönt, nörd eller vad som helst, men min första kärlek måste nog vara Harry Potter.
När jag var nyfyllda sju år började jag läsa första Harry boken; Harry Potter och de vises sten. Skrev i min dagbok HEMLIGT!!! LÄS INTE!!! JAG ÄR KÄR I HARRY POTTER!!! Tuff brud..
Som tur var så svalnade känslorna i takt med att jag förstod att de tyvärr inte var besvarade men hallå.. hur snygg var han inte med runda glasögon, blixtärr och levde i den fantasivärld som jag så gärna ville ha! Helt sjukt egentligen.. Men jag kommer nog gråta när sista filmen är slut... Vem var din första kärlek?


ja, jag undrar jag också. var är savetterna??? de är slut. tyvärr. måste fylla på mitt förråd.

Dag 07 – I min handväska

Nu, när jag har min älskade, varma dunjacka med enorma fickor är det fickorna som får agera väska för mig. Stoppar ner allt jag hittar på gatan i dem, brukar bära omkring på systemkameran där ibland, lite vad som helst kan man hitta. Har städat där i för inte länge sen, så nu ser den sina bättre dagar. Undra hur länge det kommer hålla? I höger ficka har jag börsen (för att inte glömma busskortet!!!), ett örhänge, mina fjärilsnycklar och den obligatoriska tandborsten som hör till när man har en vacker räls som maten fastnar i. Älskar den.
Vänster ficka är fattig som satan, ett råååsa läppsyl, halvfungerande hörlurar och sånna där knappar som man sätter på om en lossnar. Vad är roligare än att sitta och försöka bygga ihop dem när man har tråkigt?
Sen har jag ju självklart med mig en massa småsaker i väskan också, pennor, ringar, snoddar, hårnålar, medicinburkar och ett hav av tamponger. Andra saker som brukar få hänga med är vantarna, kalendern, fler medicinburkar, busstabellen och lite andra skrivböcker och gamla papper från stenåldern.
Underbart!


vad gör du filippa? lever!



Dag 06
– Mina syskon

Vi är fyra små barn som heter Eriksson i efternamn i vårat hus. Jag har fått (o)turen att vara äldst, vilket betyder att jag är tuffast, snyggast, bäst, modigast, störst och den som bestämmer. Typ.
Jag är fruktansvärt ledsen över att mina syskon har fått lida av att jag är sjuk, de har inte haft två föräldrar hemma, de har fått se mig i mitt absolut sämsta skick och de har oroat sig över mig. Jag önskar att jag hade kunnat få dem att inte se min sjukdom, att de slapp lida av det. De var så små, det var inte rätt.

Fanny är 14 och 1½ år yngre än mig. Vi är så gott som bästa vänner. Vi bråkar nästan varje dag om vems kläder/smink/smycken som är vems och att man inte får ha den andras kläder i sin egen garderob eller låna kläder utav varandra utan att fråga. Fanny är hopplös på det där, hennes rum skulle kunna tas för en soptipp och hon hatar mer än någon annan att plugga. Hon älskar att vara på kåken, sitta vid Apberget och att fixa hår.
Fanny och jag har likadana tänder, nästan, och så... vi är rätt lika ändå.

Josef är en jobbig p12a som älskar att vara enda killen. Pappa kallar honom för Joffe eller Joffe the King. Vi tjejer brukar styla honom innan han ska på disco, köpa kläder till honom i present och platta hans hår. Josef brukar sitta och löka framför datorn/tv:n eller så lökar han ännu mer på studsmattan. Jag och Josef bråkar aldrig, isåfall är det om vem som ska ha tv:n eller hur vi ska lura Filippa att sätta sig bak i bilen. Vi är också ganska så lika, skämtar om bajs och brottas rätt ofta.
Jag och Josef har samma tandläkare så vi brukar följas åt till tandläkaren, det är också en sak vi har gemensamt.

Filippa är ynka 10 år gammal och alltså 6 år yngre än mig. Hon kallas för Lippan eller Tjilevipp i våran familj. Vi är i rätt olika stadier i livet, vi kan som inte relatera till varandra, jag tycker att hon är en jobbig skitunge och hon tycker att jag tror för mycket, men vi har våra stunder också. Filippa är minst lika intresserad av kläder som jag är, så det brukar vara trevlig att följas på stan eller lägga ihop outfits tillsammans, annars bråkar vi/jag brottas bara. Filippa älskar att pyssla och är jättesnäll, hennes bästa vän ringde en gång för flera år sen men Filippa missade vem det var som ringde så hon frågade pappa "Kan jag vara med Klarina?" "Vem är Klarina?" "Vet inte, men kan jag vara med henne?" det är en kul sak. Och så älskar hon djur, smycken och Foki.
Vi har en del saker gemensamt i alla fall;
Vi tycker om att äta sommarvåfflor, vi gillar att åka skridskor, vi älskar våra föräldrar, vi gillar att fota, vi är allihopa lika knasiga, vi tycker om att se filmer från när vi var små, vi älskar att sitta vid datorn, vi tycker om att åka slalom, vi gillar att umgås med familjen Andersson och vi gillar katter!


får jag ett nej när jag friar till daniel adams-ray kan jag ju alltid slå till på björn gustafsson istället, fast han skulle nog inte få sjunga för mig.. heter ju moa eriksson, inte carina berg!

Dag 05 – Vad är kärlek?

När det pirrar i kroppen som en kolsyrad dricka...
När jag tänker kärlek tänker jag rött, hjärtan och pirr i hela kroppen. Man är som lite hög, behöver inte sova, inte äta och tänker bara på en sak hela tiden. Han.
Men hur sant är det egentligen? Jag är inte pirrig i magen bara för att jag ska träffa mina små eeeelsklingar Marika och Oscar, inte heller när jag träffar min älskade familj och släkt eller pussas med Leia. (Våran katt)
För jag älskar mycket, jag älskar min säng, jag älskar att gå i grupp, jag älskar att träffa mina classmates, jag älskar att shoppa, slå in julklappar och att skratta.
osäkerhet, glädje, skratt, pirr, längtan, lycka, kramig, vill bara vara tillsammans.


dag nolltre, säger man så? dag tre säger man väl? men varför skriver man dag 03 då? fattar inte?

Dag 03 – Mina föräldrar

Såhär såg min kära mamma och pappa ut en dag när de skulle ut och röja. Eller var det bal de skulle på?

Mamma har grått hår, tyvärr har jag ärvt hennes hår, så jag väntar bara på att mina grå hårstrån ska börja komma fram. Hon är ynka 156 centimeter lång och har jättetunna ögonbryn och älskar att ha mörkrött läppstift. Hon tycker om sallad, godis, att träna och mig. Hon jobbar på SSC och gör... något viktigt, något med trä.
Jag kan stolt berätta att min mamma var bland de 70 första i Sverige som bloggade!
Mamma är alldeles för nyfiken och älskar att veta precis vem som är tillsammans med vem, vem vi är med och vad vi ska göra. Och så ser hon aldrig film. Hon har inte ens sett Grease!

Pappa har jättelockigt hår och brukar ropa MOAAAAAAA!!!! jättehögt när jag ska komma ner och äta, lillebrors kompisar är rädda för pappa. Det är busigt. Pappa tycker om att äta chips, se film, sitta vid datorn och att laga mat. Och att skratta. Tror jag, han gör iallafall alltid knasiga saker. När vi for till Piteå/Luleå/Haparanda i somras hade han en kom-radio som han satt och pratade med, han brukar baka pepparkakor och spela julmusik i juli och skämtar om allt och alla.
Pappa är precis som mig, han vill ha medaljen innan han har gått i mål, om ni fattar?

Jag älskar mina föräldrar, jag är stolt över att säga att de är gifta och har varit tillsammans sen mamma var 16 och pappa 18. Och även om jag inte säger det varje dag, eller visar det, så älskar jag er både två, massor, det är lättare att skriva det.
Och fastän jag skriker, gråter och har vägrat att prata med er på flera månader. Fastän jag inte skrapar ihop på tallriken och säger nej, bara för att testa gränserna. Fastän jag säger att jag inte vill ha er i närheten och att jag skäms. Fastän jag är långt ifrån en perfekt dotter så uppskattar jag vad ni gör. Jag kan fortfarande gråta för att jag har orsakat er så mycket smärta, och fortfarande gör, enda anledningen till att jag inte vill ha er mer i min resa mot det friska är för att jag inte vill såra er mer än jag redan gjort.
Jag är stolt över mina föräldrar.


hemorrojder, hemmoroids, hemorrhoids, hur stavas den egentligen min lilla omvårdnadslärare?

Dag 2 - En sak ni inte vet om mig.

Jag tror att allt har känslor. Allt. Om jag ska rita till exempel och först tänker ta en röd penna men tar en grön, då måste jag ta båda, annars kanske den ena känner sig ensam och obetydlig, som om jag sviker den. Det låter helt sjukt, men det är verkligen så. Måste ta en tomat om jag tänker att jag ska ta den men tar gurka istället.
Varför vet jag inte, det är ju som galet konstigt, men för mig är det logiskt.


jag och mina älskade pennor, hela min omvårdnadsbok är fylld av fina färger!


från klockan tio till halv tolv går tiden alltid jättefort, min plan är ju att sova tio varje kväll. lyckas jag? nej, aldrig i livet!

Moa Eriksson. En tjej på sexton höstar som söker en pojke som tycker om långa skogspromenader och att se Twilight. Du ska tycka att jag är ashet och ha min blogg som förstasida på datorn. Är detta du? Hör av dig på xxx-xxxxxxx. SKOJA!

Men vem är jag? Vem är Moa? Jag är 16 år och bor i lilla Skellefteå. Eller okej, 1,5 mil utanför i ännu mindre Skelleftehamn med mina föräldrar som tre syskon som jag ska presentera närmare senare i denna utmaning.
Jag går Omvårdnadsprogrammet på Balderskolan på dagarna, på kvällarna festar jag tills jag stupar. Skoja! (vilken skojare jag är!). Jag umgås med Marika och Oscar, dansar, är i stallet, spelar lite piano, retar mina syskon, bloggar, lökar framför datorn och... pluggar som en galning. Typ. Vad gör jag mer? Åker fram och tillbaka till Umeå där jag går i behandling för min ätstörning som jag har haft i... snart 3 år. Galet länge!
I Umeå går jag invidual terapi och gruppbehandling som är så jeeeevla bra, jag är mycket friskare nu än för ett år sen, även om det är ett bra tag kvar. Funderar ofta på vem jag skulle vara utan ätstörningen, men egentligen, enda skillnaden skulle vara att jag slipper ångestattacker och kan vara mer glad och uppskatta mig själv.

Jag tycker om att vara glad. Att skratta och att säga knasiga saker utan att tänka mig för, som jag så ofta gör. Egentligen tycker jag om att läsa, men jag.. hinner som inte. Shopping är min stora passion, otur bara att jag lever på fattiga 1050 spänn i månaden som inte alls räcker långt inom klädväg. Okej, på ingen annan väg heller för den delen, men det är en annan historia.

Hur kan jag mer beskriva mig själv? Jag älskar nyrakade och nyinsmörjda ben, att leka med små barn och att läsa min egen blogg. Samt att leka i snön med varma kläder, att åka slalom, se på Greys och Desperate. Och Cougar Town såklart.

Vad är jag mer? En galen brud med långt, brunt hår som ni säkert redan vet allt om, från att ha läst bloggen!
Nyare inlägg


Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.