om maktlöshet

"Du vet de som bor i de gula huset på gatan ovanför? Deras dotter är inlagd på BUP" De orden. Sammansatta i en mening. "Inlagd på BUP". Hjärtat slits i tusen bitar. Det ilar i hela kroppen. Magen vänds ut och in. Det svider, dunkar, bultar. Inget gör så ont som de orden. Sammansatta i en mening.
 
Det är svårt att förklara känslan. Har ni fått hjärtat krossat? Tyckt om en människa och inte blivit omtyckt tillbaka?Den känslan. I kombination med den vidriga ångesten av att inte ha pluggat tillräckligt kvällen innan ett prov. Gånger 10 ungefär.
Att relatera till den rädsla av att stiga innanför dörrarna till BUP's slutenvårdsavdelning. Att bli hälsad välkommen och att se en annan patient gråta tyst i soffan. Av den där doften, doften av ångest. Hela avdelningen doftar ångest och suicidtankar.
Och ångesten när de får en att äta för första gången. Eller när de tar makten ifrån dig och sondmatar dig. När ångesten inte är fokuserad till magen, utan springer fram och tillbaka i hela kroppen. När en inte står ut att vara i sin egen kropp. För att de gav en mat.
Att veta vilka oändligt många ångestattacker som väntar. Vilket arbete, vilken vilja och vilken kämparglöd som krävs. Att veta att på ett år eller två kanske det fortfarande inte är bra. Eller 10 heller för den delen.
Och maktlösheten. Att inte kunna hjälpa. Förändra. Ta smärtan ifrån dem. Att inte kunna säga något som kommer göra det lättare eller enkelt eller ogjort.
 
Kommer det alltid kännas såhär? Kommer jag någonsin kunna hjälpa? Utan att ätstörningsmonstret ska se sin chans att återta mark hos mig? Kunde inte jag få vara den sista som blev sjuk? Kan jag inte få bota? Ta bort denna vidriga sjukdom från denna jord?

Sånna gånger får jag en helt annan förståelse för hur det är att vara anhörig. Den maktlösheten. Till alla er: Ni gör det bästa ni kan! Så länge ni ställer upp och finns där och inte värderar så är ni fantastiska, och ni är starka. 
 
Och till alla er som är drabbade: Det blir bättre. Det finns ett slut. Det är inte ditt fel. Och vet du? För varje gång som du utsätter dig för ångesten, genom att äta eller behålla maten eller inte träna, eller vad som, så blir ångesten mindre. Det kanske inte märks direkt, men det blir den, jag lovar. Och minns detta: du är fin som du är, din personlighet sitter inte i vågen eller centimetrar eller antal upphopp. Du är fin.

                             FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
                             SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
                             JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
                             ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG:
[email protected]


VAD HETER DU?
Kom ihåg mig?

DIN MAILADRESS (enbart moa ser den)


VAD HETER DIN BLOGG?


VARSÅGOD OCH SKRIV:

Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.