Klockan ringde vid halv sex, som varje onsdag. Snabbade mig med att stänga av ljudet för att inte nattpersonalen skulle höra att jag var vaken. Kvällen innan hade jag suttit på golvet i två timmar, inlindad i täcket och varit livrädd för en medpatient som kraschade rummet mitt under en ångestattack. Han skrek. Han som var så gullig med mig och hjälpte mig med världspusslet ibland. Personalen hade inte tid att sitta och lugna ner mig, det fick jag ordna själv. Som vanligt slutade det med en långpromenad fram och tillbaka på rummet.

Onsdag morgon som sagt. Det var bara att tvinga sig ur sängen och börja vandra fram och tillbaka, som varje dag. På onsdagar var det dock värre. Det var vägning. Vilket betydde ångest. Och ännu ett bevis på att jag inte var värd den vård jag fick. Och om det inte var nog med att se siffrorna på vågen var det även rond. Ensam i två timmar för att sedan få besked om min framtid som aldrig löd varken "du får åka hem" eller "du ska få någon som alltid är med dig och hjälper dig". Det jag trodde mig behöva. Det vet jag än idag inte om det hade varit bra.

Klockan blev tjugo i sju, dagpersonalen började rulla in och jag var precis färdig med mina situps. Det tog så ont, så ont i svanskotan efter mina långa minuter på golvet, bakom dörren för att ingen skulle upptäcka mig. Det var bara att krypa ner i sängen och försöka slappna av. Vid halv åtta kom en sjuksyrra in med ångestdämpande och femton minuter senare var det dags för den hemska vågen.

Jag som en gång i tiden lovat mig själv att aldrig bli besatt av siffror och bara gå efter vad spegeln visade var nu beroende av vågens resultat. Låg jag på plus sedan förra veckan? Isåfall betydde det ångest och ännu mer hemlig träning. Låg jag på minus sedan förra veckan? Det betydde även det oro och ångest. Skulle jag få näringsdrycker? Mer sondnäring? Eller hade jag inte gått ner tillräckligt? Isåfall betydde det mer hemlig träning. En ond cirkel som aldrig tog slut. Kommer någonsin vågens resultat vara okej? Tillräckligt? Jag tror inte det.