Jag har alltid skrattat åt de som "måste" sova med någon för att kunna sova gott och tyckt att det har varit sååååå konstigt med tanke på att de har klarat sig i hela livet utan sällskap.

Den senaste tiden har jag börjat inse hur otapiga dessa människor är, eftersom jag blir precis likadan efter en natt med någon annans (marikas) sällskap. Om man dessutom har blandat kroppsvätskor två nätter i rak är den första natten ensam hemsk. (missförstå mig rätt) För tillfället ligger jag och våndas. Hur ska jag klara detta?

Som tur är har jag syster 5 meter bort som kan rädda min ensamnojja om den blir alltför komplex!