Jag har haft sond i tre olika "omgångar" första gången i ca 3 månader, andra gången från och till i 1½ månad och sista gången i ungefär 7½ månader, så i över ett år har jag kallat mig för elefantflickan hehe.

Andra frågan är lite klurigare, på ett sätt mår jag sjukt mycket bättre. Jag går full tid i skolan, jag äter vad det bjuds på och behöver inte sitta ensam i ett hörn med mamma och äta samtidigt som jag har något att göra för att distrahera tankarna. Jag har jättefina vänner som stöttar mig och som jag litar på till 200%, jag har en toppenbehandling och jag längtar efter onsdagseftermiddagarna med resten av LIVtjejerna, jag kliver upp kring ett på helgerna och inte prick 8.00. Jag somnar inte längre i soffan kring elva för att jag tog min medicin någon timme för tidigt, jag sitter ner på rumpan mer än 4 timmar per dag. Jag rör på mig lite som jag vill och kan säga "idag vill jag ha te till kvällsfika".

Men på ett annat sätt mår jag ändå sämre, då uppskattade jag allt, jag uppskattade friheten av att få vara hemma och sova i min egen säng i två veckor. Jag uppskattade att några få vänner ville komma hem till mig. Idag springer myrorna runt i hela kroppen om jag inte träffar någon på en hel dag.

Men jo, i det stora hela mår jag bättre nu, man mår inte bra av att byta umgängeskrets (personal som gick hem från sitt pass och patienter som blev in och utskrivna) var och varannan dag och att gå hand i hand med en skötare för att låna ett pussel på lekterapin. Jag har sjukt mycket tankar nu, om inte mer än för ett år sen, som ställer till det för mig, men tack vare min behandlare, gruppen, vänner, familj och fina klasskamrater så går det framåt, det gör det!

Det är inte alltid lätt att erkänna att man mår bättre, för man kanske inte vågar känna efter.. eller så är det bara skitsnack, man kanske inte alls mår bättre. Kanske sämre. Eller att man bara känner ingenting. Man struntar i allt och inget spelar roll.



Dock tycker jag det är oerhört fantastiskt(!) att läsa det du gör om dagarna, jag menar, du har fina friska vänner, du äter betydligt mer varierat(vad jag har förstått), du bryr dig helt enkelt även om vardagliga saker. Även om du mår skit, så kan vi trösta oss med att du (vi) orkar se livet igen, sjukdomen finns till om vi inte orkar med livet någon dag, samtidigt som livet även har ALLT att ge oss imorgon. Allt finns, bara vi tar för oss. Jag tycker du har kommit en bra bit på väg, visst har du? <3

Jag tycker du har gjort en grym resa! Du är så vacker!