Innan jag blev sjuk, och inlagd visste jag inte vad sondslang var och än mindre någon som hade det. Mamma hade tydligen berättat att jag skulle få det om jag inte började äta ordentligt, men det har jag inget minne av. Jag stängde av och låtsades som ingenting.

På avdelningen var vi flera som hade sond och i takt med att mitt "ätstörningsnätverk" blev bredare och bredare fick jag höra om allt fler som hade haft det, både i närheten av mina hemtrakter och de som bodde i Göteborg. Dock var det aldrig någon som jag träffade utanför avdelningen som hade sondslang, det var folk som hade haft eller som bodde för långt ifrån för att träffa.

När jag blev inlagd första gången, i åttan, blev det kaos på min skola. De allra flesta slutade äta i matsalen och lärarna avrådde mig från att ens försöka äta där den första tiden, just för att de bara satt och petade i maten. Ätstörningar är otroligt smittsamt, men som tur var var det ingen som insjuknade och det hela rann ut i sanden. Tacka gudarna för det, jag tror inte att jag hade fixat att se någon annan med samma symtom och samma behandling varje dag i skolan.