Jag måste bara få försvara mig mot denna läsare som tydligen bor i Malmö och använder Telias nätverk. Jag gör faktiskt något mot mitt dåliga mående. Du har kanske inte riktigt hängt med i min blogghistoria? Du kanske bara klickade dig in här för första gången, skrev något som skulle förolämpa mig och sen återvänder du aldrig? Skulle kunna vara så. Fet chans.

Jag går i behandling mot min ätstörning. 1½ gång i veckan åker jag till Umeå, 15 mil, för att ha invidualsamtal, gruppsamtal och familjesamtal. För att bli frisk. För att inte behöva "göra något åt... vet inte, mitt utseende", för att jag ska kunna stiga ur sängen, utan att sminka mig, fixa håret, stå i en evighet och välja kläder och ändå noja över hur förskräcklig jag ser ut. Att blogga är också en del i friskhetens tecken. Jag lägger ut hemska bilder på mig själv, jag berättar om min vardag och gör det jag älskar, att peppa andra, allt detta är en stor egoboost. Kommentarer som dina får mig att tvivla, är det detta jag vill ha uppmärksamhet över? Att jag är en ätstörd flicka som inte tycker om mig själv? Får inte jag också vara unik precis som jag är? Men sen, om jag tänker, så har jag tre mindre bra kommentar av tusentals. But life work like this. Med och motgångar. Inget är perfekt. Inte jag, inte du. Även om hon är den snyggaste, snällaste och roligaste du någonsin träffat kanske hon tar över hundra tabletter/vecka för att funka normalt. Han kanske är den sötaste, mysigaste och mest förstående gubbe du någonsin träffat kanske han hämtar ut överfulla ICAkassar med medicin för att orka med livet? Vem vet? Mitt liv är långt ifrån bra, men mitt liv är bra. Jag mår bättre än förr, kanske bättre än någonsin? Och även om jag är ett "känslomässigt vrak" som Anton uttryckte det så gör jag något åt det, det är inte ok att tänka i dagar på vad du ska äta nästa vecka, det är inte ok att kolla, mäta och undersöka sina lår eller att äta medicin för att sova. Det är inte ok.