jag orkar inte mer. jag orkar inte hur jag har mått. jag vill inte. jag hatar att påminnas. jag förstår inte hur det blev såhär.

Jag sitter och läser min allra första blogg, eller nej, inte den första, men den första blogg.se bloggen. Den jag startade ungefär samtidigt som jag insjuknade ordentligt. Det är hemskt. Just nu läser jag augusti-08. Den månad jag blev inlagd första gången. Jag kommer ihåg allt så väl! Jag hade sån ångest som hängde över mig hela tiden, andra dagen i skolan, när vi hade matte, slappnade jag av. Hela jag som bara, fick vila. Det var så skönt, jag älskade det! Jag bodde hos min mormor och morfar då, jag fick kommentarer på bloggen av mamma nästan varje dag, som jag inte godkände. Jag pratade inte alls med dem då, jag var tyst, låtsades som de inte fanns. Fanny kom till mig en dag hos mormor och morfar och ville att jag skulle komma hem, jag skrattade bort det. Mamma sa att jag kunde få sond, jag hörde det inte. Hon skrev att jag snart skulle bli inlagd på sjukhuset för att jag åt för lite. Jag förstod inte. Jag rev sönder lappar, brev och raderade sms från min mamma, för att jag inte ville äta.
Det är så hemskt, så hemskt när jag läser det. Jag fick flera, flera kommentarer med folk som gav sig sina mailadresser, som sa att de tänkte på mig, som brydde sig om det. Jag kom knappt ihåg det. Jag vet att jag mailade med en tjej som hade varit sjuk, det enda jag vill höra om var hur sjuk hon hade varit, hur lite hon åt och hur länge hon varit inlagd. Jag var avstängd. Det gick inte att kommunicera med mig då. Allt fett runt omkring hjärnan var borta, min kropp ägnade sig bara åt att försöka hålla mig levande.
Jag förstod inte, jag vill inte förstå men ändå så... jag vet inte, hur kunde folk i min närhet orka med mig? Jag skrev flera gånger, för bara några månader sen, med en tjej som är sjuk, som just hade blivit inlagd, men hon förstod inte. Hon sa bara, okej, jag säger till om det är nått. Inget mer. Hon förstod nog inte heller. Men vad gör man? Om man inte själv förstår. Anhöriga förstår, till en viss del, men de förstår inte varför. De förstår inte vad som händer i huvudet när man gör på ett visst sätt. Jag förstår inte att det där var jag. Att det var jag som hatade att dricka saft, att det var jag som slogs, klöste och skrek åt mina föräldrar. Jag förstår inte att det var jag som bröt av bitar av mackan och tryckte in i soffan eller sköt in under, bara för att... jag vet inte varför. För att slippa ångesten? För att bli smal? För att göra tvärtom? Kanske en blandning av allt. Jag vill aldrig mer tillbaka till det där. Jag vill aldrig mer att någon ska göra det. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin.
Felicia G skrev:

Älskar dina friska inlägg! Du är jätteduktig på att blogga och bra på att vara peppande.

Syns på onsdag, hoppas jag:)


DATUM: 2010-10-31 KLOCKAN: 13:32:32
Carióline skrev:

Du är så otroligt stark! Tänk hur långt du kommit, hur mycket du har arbetat och vilka insikter du gjort. Du är en kämpe! <3


DATUM: 2010-10-31 KLOCKAN: 13:36:01
Linnéa skrev:

Himla kloka ord måste jag bara säga! :)



kram!


Linnéas blogg: http://frenchtoast.blogg.se/
DATUM: 2010-10-31 KLOCKAN: 16:26:55
Mamma skrev:

Kram min älskade Moa! Jag älskar dig lika mycket då som nu.


DATUM: 2010-10-31 KLOCKAN: 21:27:46
lisa skrev:

huh ja. Kan också gå tillbaka till gamla bloggen och läsa. Man tror knappt det är sant. Att man var sån, tänkte så. Helt knäppt! Idag kan man äta 3 pannbiffar och potatismos med sylt och sås. Då åt man en halv potatis och en halv pannbiff och tyckte det var mycket! :/ Helt sjukt hur gärnar kan förvränga saker, hur man själv förvränger och blir någon helt annan... sorgligt t o m :(


lisas blogg: http://lisaozorro.blogg.se/
DATUM: 2010-11-24 KLOCKAN: 19:59:50

                             FRÅGA INNAN DU LÅNAR EN BILD, JAG VILL VETA VARS MINA BILDER TAR VÄGEN.
                             SKIPPA DE ELAKA OCH PUCKADE KOMMENTARERNA, JAG ÄR INTE INTRESSERAD.
                             JAG HAR EN ALLTID PÅGÅENDE FRÅGESTUND, TITTA ÅT HÖGER OCH KLICKA DIG VIDARE.
                             ÄR DIN KOMMENTAR SNÄPPET FÖR PERSONLIG? MAILA MIG:
[email protected]


VAD HETER DU?
Kom ihåg mig?

DIN MAILADRESS (enbart moa ser den)


VAD HETER DIN BLOGG?


VARSÅGOD OCH SKRIV:

Enbartmoa. 168 cm lång. Född -94. Oktoberbarn. Hamnbo. Vård-och omsorgs elev. Äldst av fyra syskon. Fotbollsspelare. Gillar att stallhänga. Klädintresserad. Social. Läs mer här.