Jag sitter vid den värsta datorn av dem alla. Den som är så seg att man hinner dö innan den har öppnat en ny flik, man skulle kunna gissa att skärmen har epilepsi, den skakar HELA tiden. Och så bilderna. Flera bilder där jag står halvnaken och tar kort på min kropp. De flesta är raderade, för att jag inte stod ut med att kolla på min kropp. Och så bilderna från dagarna innan jag blev inlagd. Typ svettig, kallsvettig, det var en pina att gå upp för trappen. Jag förstår inte. Jag minns, men jag fattar inte. Och så "dagensoutfit" bilder, de är nästan de värsta. Jag har på mig ett par shorts. De sitter inte tajt. I somras var de slickade runt mina lår. Jag borde radera bilderna, men jag vill på ett sätt inte. Om jag bara slipper den här datorn kan jag kolla på bilderna om 7 år, 27 kanske. Och tänka, nejfy, vad hemskt. Och sen ska jag börja gråta och inse vad jag har gjort mot min kropp. Nu vill jag inte tillbaka, jag vill bara ha låren jag hade. Men måendet; nejtack, jag tar hellre det jag förhoppningsvis har om 7 år.

Fast samtidigt får jag komplimanger nu. Jag fick en, som jag minns, av Oscar, han tyckte jag var fin i hippieband. Och så hade jag fina ögonbryn tyckte han, de skulle jag också vilja ha tillbaka.
Nu får jag ändå komplimanger, vet inte om jag har fått fler senaste veckan eller om jag bara har läst dem ordentligt. Jag blir glad av dem. Jag tänker fortfarande inte att jag är fin, snygg eller whatever, men idag kände jag mig lite fin. Tror jag. Min lillasyster tar fina bilder iallafall, och då inbillar jag mig att jag var fin. Tycker om er iallafall♥