Trodde aldrig att jag skulle säga det, men det gör faktiskt inte något. Det är okej. Nästan iallafall, jag är långt ifrån nöjd med min kropp, men det är okej att kolla på viktkurvan. Det är tufft att se siffrorna på vågen och att räkna ut BMI:et och se, jahapp, jag räknas som normalviktig. Men den där viktkurvan, gud vad jag älskar den! Önskar att jag kunde göra en hemma, för mig själv, rita upp en och fylla i vad jag har vägt de senaste... 10 åren och se att ja, det ser faktiskt okej ut, det ser ut som det ska!

När jag var liten var jag en rund flicka, då skämdes jag mycket över det, idag blev jag lite glad över det. Att jag låg över "normalen", över det där strecket. För det betyder att jag kan väga många kilo till och ändå vara inom mitt normalspann.

Dessutom hade jag ett samtal med min behandlare om det där också, siffrorna på vågen säger inte ett skit om hur man ser ut, BMI:et säger om man väger bra eller inte, men inte det säger något om hur man ser ut. Om man kollar kroppsbilder så är det jättetydligt. En del har ett BMI som visar på övervikt, men ser inte stora ut, en del har BMI som säger att de ligger på undre gränsen och de ser inte alls pinnsmala ut. De kanske har kraftig benstomme? De kanske är bystiga? Eller de med övervikts BMI:et kanske är enormt vältränade? Vem vet? Vem bryr sig, framför allt. Det är okej att väga 90 kilo, man är fin ändå. För det är insidan som räknas, och mår man bra, ja, då syns det på utsidan!