Jag har haft en tuff dag även idag. Först invidualterapi och sen familjesamtal som spårade ut totalt. Det slutade med att jag skrek och grät i bilen hem, mina leggings är totalförstörda men både jag och mina föräldrar har lärt oss något. Jag försökte förklara hur det känns när jag ska äta ost, att det är som en björn som står mittframför dig och du gör verkligen allt för att komma förbi och bort därifrån, för träffar du björnen kommer du dö. Jag är livrädd för ost. Livrädd. Som jag skrev i mina memoarer, jag får rysningar bara av att tänka att jag ska äta det. För att bli frisk måste jag äta det. Jag kan inte gå runt hela livet och vara livrädd för en ostskiva, det är inte logiskt, men för mig är det det. Fast vill jag jobba med ätstörda ungdomar i framtiden, verkligen hjälpa dem måste jag äta osten.
Det här spårar ut känner jag, men jag vill verkligen förklara hur det är för mig. Det är som om en mobbare sitter och skriker i mitt öra hela tiden, det är jag som tänker det men jag vet samtidigt att man kan inte säga sådär till sig själv. Man kan inte. När jag vaknar på morgonen tänker jag "nu måste jag kliva upp, jag kan inte ligga här längre, jag har sovit i flera timmar!". Men jag ligger kvar, jag orkar stå emot då, jag är utvilad. På kvällen skriker det inom mig, jag borde inte gå och lägga mig än, jag kan vara vaken lite till, men tillslut går det inte. Jag är glad, det är jag, men ofta skriker det inom mig. Nu låter det som om jag mår apa, men det gör jag inte, såhär har det varit väldigt länge, jag är van. Jag älskar att fjanta mig mer Marika och Oscar men ofta mår jag lite sämre en stund då, jag tillåter mig inte riktigt att må bra en liten stund. Dessa bra stunder blir längre och längre, men må dåligt stunderna blir inte längre, jag älskar det!