Jag vill bli frisk, men samtidigt smal, för ett år sen ville jag inte bli frisk, jag ville bli sjukare. Jag jämförde mig med alla anorektiker, alltid för att vara sämst (läs:bäst).

Det värsta är ju att man aldrig kan vara bra nog, det finns alltid någon som är smalare, äter mindre, har varit sjuk längre. För att vara perfekt måste man ha ett bmi på 0 men samtidigt träna, inte så att man får ont, bara hälsosamt. Fast speciellt hälsosamt är det väl inte att träna dygnet runt? Inga kolhydrater ska passera ens mun och vegetarian är nästan en måste, helst vegan egentligen. Man ska leva under inläggningshot, eller vara så "duktig" att man går ner i vikt även om man är inlagd. Må dåligt ska man inte heller göra, fast mår man bra är man inte sjuk, man ska ändå må piss. Hur det funkar har jag då ingen aning om. Gå ner i vikt hela tiden och varken hetsäta eller spy, helst ska man leva på 0 kalorier om dagen. Alla krav för anorexia nervosa enligt DSM-IV ska vara uppfyllda, och alla andra konstiga krav som står i någon bok eller på wikipedia.

Varför skulle man vilja bli sjukare, eftersom det aldrig är något stopp? Man kan alltid bli smalare, när man har nått ett mål sätter man upp ett nytt, det finns bara en utväg på det. Döden. Visst, det är många som inte vill leva, men det är inte heller så många som vill dö.

Och ja, det är läskigt att bli frisk eftersom man måste utsätta sig själv för ångest och man vet inte vad man kommer leva för då, vad man kommer tänka, göra och känna.

Nej, jag vet inte vars jag vill komma med det här, bara att du borde ta dig en titt på vem du vill vara, och verkligen försöka inse att du aldrig kan bli perfekt. Hur smal du än är, hur lite du än äter är det aldrig nog.