För att kunna bli frisk måste man först förstå att man är sjuk. Jag har träffat många tjejer som är väl medvetna om att de är sjuka, väldigt tidigt i sjukdomen dessutom, medans vissa bara säger "jag fattar inte vad jag gör här". Det var inte alls länge sen jag insåg att det funkar inte såhär, ändå har jag länge vetat att jag är sjuk. Redan första inläggningen fick jag veta, eller jag hade säkert redan fått veta, men jag tog inte inte det. Jag bloggade om det, men förstod inte själv. I somras, eller typ augusti vet jag att jag satt med en skötare och sa, jag behöver aldrig bli frisk. Jag kan bara gå upp i vikt, eller bara lite så att jag inte behöver vara inlagd och så kan mamma och pappa servera kyckling och potatis för resten av mitt liv. Sen tänkte jag vidare, kanske när jag hade gått ut gymnasiet, då kanske jag behövde vara frisk, så jag kunde flytta hemifrån utan allt förstördes. Efter jul någon gång, då förstod jag att jag kan inte vänta, allt blir svårare för varje dag som går.
Varför skulle det bli lättare att äta sås om 2 veckor? Nej, det blir bara svårare, för då hinner jag gå och älta det och tänka på allt som kommer hända. Det är därför man aldrig ska släppa besticken när man äter, bara gapa, tugga, svälj och verkligen försöka att inte tänka på det. Jag tycker fortfarande mycket om att skjuta upp, men det är mest för att jag inte kommer vara lika motiverad om jag behöver äta allt som är jobbigt på en gång, även om det är så man får bäst resultat. Genom att verkligen köra rakt på, inga krusiduller.

Att jämför sig med DSM-IV kriterier för anorexia nervosa/bulimia nervosa/ätstörning uns är kanske inte heller super. Jag gjorde det ett bra tag, jag var sjuk om jag uppfyllde alla krav för anorexia nervosa, inte sjuk om jag "bara" uppfyllde ätstörning uns. Jag skulle nästan råda dig att inte ens jämföra dig med dig själv, typ att du var sjukare för 3 månader sen. Det är framåt vi ska se, för det är framåt vi ska!